Vårt avslutande blogginlägg: Kommunerna där kommunfullmäktigeledamöterna är mest och minst nöjda med demokratin

I bloggens sista inlägg redovisar vi i vilka kommuner som fullmäktigeledamöterna är mest och minst nöjda med demokratin. Fagersta, Habo, Kil och Mjölby är de fyra kommuner i Sverige där fullmäktigeledamöterna är mest nöjda med hur demokratin fungerar. Vaxholm, Torsås och Rättvik är de kommuner där ledamöterna är minst nöjda.

Kommunfullmäktigeledamöterna fick svara på frågan ”På det hela taget, hur nöjd är du med det sätt på vilket demokratin fungerar i den kommun där du bor?”. Svarsalternativen var ”Mycket nöjd”, ”Ganska nöjd” ”Inte särskilt nöjd” och ”Inte alls nöjd”. Genom att ta procentandelen som är mycket eller ganska nöjda minus procentandelen som är inte särskilt och inte alls nöjda får vi ett balansmått som varierar mellan +100 (alla är nöjda) och -100 (alla är missnöjda). I tabell 17 redovisas de tio kommuner som är mest nöjda och de tio kommuner som är minst nöjda med hur demokratin fungerar i kommunen.

Tabell 17. Kommunerna där kommunfullmäktigeledamöterna är mest och minst nöjda med demokratin (balansmått från -100 till +100).
Mest nöjda	Kommun	Balansmått	Minst nöjda	Kommun	Balansmått
1	Fagersta	+100	1	Vaxholm	-18
2	Habo	+100	2	Torsås	-11
3	Kil	+100	3	Rättvik	-8
4	Mjölby	+100	4	Orust	+-0
5	Varberg	+96	5	Österåker	+3
6	Surahammar	+91	6	Pajala	+6
7	Tidaholm	+91	7	Nykvarn	+6
8	Falun	+91	8	Munkedal	+7
9	Haparanda	+89	9	Värmdö	+7
10	Jönköping	+89	10	Eda	+8
Kommentar: Tabellen visar balansmått för svaren på enkätfrågan "På det hela taget, hur nöjd är du med det sätt på vilket demokratin fungerar i den kommun där du bor?".

I Fagersta, Habo, Kil och Mjölby har samtliga svarande uppgett att de är mycket eller ganska nöjda med hur demokratin fungerar. Bara i tre kommuner är det fler som är missnöjda än nöjda med hur demokratin fungerar: Vaxholm (-18), Torsås (-11) och Rättvik (-8). I appendix 3 återfinns motsvarande balansmått för samtliga Sveriges kommuner.

***
Det här är det sista inlägget på bloggen om Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen 2008-2009. Totalt blev det 25 inlägg fördelat på sju områden. Alla inlägg kommer givetvis finnas tillgängliga även framöver:

Kommunpolitiker till vänster och höger
1. Kommunpolitiker till vänster och höger
2. Makt drar politiker åt höger
3. Kommuner längst till vänster och höger

Kommunpolitiker tycker om politik
4. Kommunpolitiker tycker om rikspolitik
5. Kommunpolitiker tycker om rikskommunala frågor
6. Kommunpolitiker tycker om den egna kommunen

Kommunpolitiker och demokratins spelregler
7. Kommunpolitikerna och kommunpolitikens spelregler
8. Kommunpolitiker tycker (inte) om deltagardemokrati
9. Sveriges mest och minst deltagardemokratipositiva kommuner

Kommunpolitiker tycker om medborgardialog
10. Kommunpolitiker tycker om medborgardialog
11. Medborgardialog med vem?

Makt och inflytande i kommunpolitiken
12. Makt och inflytande i kommunpolitiken
13. Inflytande och kunskap
14. Kommunfullmäktigeledamöternas demokratisyn påverkas av uppfattat eget inflytande

Vilka är kommunpolitikerna?
15. Fullmäktigeledamöternas ursprung
16. Fullmäktigeledamöternas könstillhörighet
17. Fullmäktigeledamöternas utbildning
18. Fullmäktigeledamöterna och religionen
19. Fullmäktigeledamöternas inkomst
20. Fullmäktigeledamöters uppdrag i nämnder och bolag
21. Fullmäktigeledamöternas senioritet och inflytande

Organisationsförändringar i kommunpolitiken
22. Organisationsförändringar i kommunpolitiken
23. Kommunfullmäktigeledamöternas inställning till privatisering påverkas inte av erfarenhet
24. Kommunfullmäktigeledamöter som litar mer på andra människor är mer positiva till kommunal samverkan

Avslutning
25. Kommunerna där kommunfullmäktigeledamöterna är mest och minst nöjda med demokratin

Vi vill än en gång tacka alla fullmäktigeledamöter som svarade på vår enkät. Om vi tänker oss att det i genomsnitt tog 30 minuter att besvara enkäten så hade det tagit en person ungefär tre år av heltidsarbete att besvara samtliga enkäter. Stort TACK! Vi hoppas att ni som besvarade enkäten har uppskattat att ta del av resultaten här på bloggen. Resultaten kommer att presenteras mer utförligt i en bok som kommer att ges ut under hösten.

Till sist vill vi önska alla bloggens läsare en riktigt glad sommar!
Mikael Gilljam, David Karlsson & Anders Sundell
Göteborgs universitet

Kommunfullmäktigeledamöternas mellanmänskliga tillit och inställning till samverkan

Medverkan i kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk medför samarbete med människor som kommunfullmäktigeledamöterna inte känner personligen. Våra resultat visar att ledamöter med högre tillit till andra människor är mer positiva till kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk.

Mellanmänsklig tillit innebär att man i hög utsträckning anser att det går att lita på andra människor. Studier visar att områden där människor litar på varandra fungerar bättre: de har högre ekonomisk utveckling, mer välfungerade demokrati och lägre grad av korruption. Förklaringen är att många aktiviteter underlättas när det finns mellanmänsklig tillit (Rothstein 2009). Ett exempel är affärer mellan företag. Vanligtvis sker inte leverans av varor eller tjänster samtidigt som betalningen. För att transaktionen ska kunna genomföras krävs det att den ena parten litar på att den andra parten så småningom kommer att betala för varorna. Om så inte är fallet uteblir transaktionen, till nackdel för båda parter.

Kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk handlar om att samarbeta. I det första fallet med andra kommuner, och i det andra fallet med till exempel näringsliv, universitet och statliga myndigheter i regionen. Alla samarbeten medför en viss risk för de deltagande parterna. Deltagarna kommer med största sannolikhet bidra olika mycket till samarbetet, och ingen vill vara den som de andra åker snålskjuts på. Politiker med grundinställningen att andra människor inte går att lita på är antagligen mer försiktiga när det gäller att gå in i samarbeten med andra aktörer än politiker som generellt sett anser att det går att lita på andra människor.

I Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen ställde vi frågan ”Enligt din mening, i vilken utsträckning går det att lita på människor i allmänhet?”. I figur 20 redovisas den genomsnittliga inställningen till kommunalförbund, samarbete med privata serviceentreprenörer och regionala utvecklingsnätverk bland politiker med olika stor tillit till andra människor.

Figur 20. Sambandet mellan kommunfullmäktigeledamöternas tillit till andra människor och inställning till kommunalförbund, samarbete med privata serviceentreprenörer och regionala utvecklingsnätverk.


Resultaten i figuren visar att det finns ett samband mellan tillit till andra människor och inställningen till kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk. Ledamöter som i högre grad anser att det går att lita på andra människor är mer positiva till att medverka i kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk. Ledamöter med högst grad av tillit till andra människor är ungefär två steg mer positiva på den elvagradiga skalan till både kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk än ledamöterna med lägst grad av tillit. För samarbete med privata serviceentreprenörer är linjen betydligt plattare – en viss tendens till att ledamöter med hög tillit är mer positiva till samarbete med privata serviceentreprenörer kan urskönjas, men inte alls lika tydligt som för kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk.

Fråga till läsarna
Instämmer ni i att mellankommunala samarbeten och regionala utvecklingsnätverk kräver ett visst mått av tillit till andra människor? Har ni erfarenheter av situationer där detta varit ett problem?

Referens
Rothstein, Bo (2009): ”Tillitens mekanismer.” I Sören Holmberg & Lennart Weibull (red) Svensk Höst.

Kommunfullmäktigeledamöternas inställning till privatiseringar påverkas inte av erfarenhet

Avgörs kommunfullmäktigeledamöternas inställning till privatiseringar framförallt av ideologi eller av erfarenheter? Våra resultat visar att kommunfullmäktigeledamöternas inställning till privatiseringar inte påverkas av praktisk erfarenhet av privatiseringar i den egna kommunen.

I ett tidigare inlägg konstaterade vi att kommunfullmäktigeledamöter i genomsnitt var positivt inställda till privatiseringar. Men förändras politikernas inställning när de konfronteras med privatiseringar i verkligheten? Genom att jämföra politiker med mycket och liten erfarenhet av privatisering kan vi undersöka om inställningen framförallt är ideologiskt grundad och bestämd på förhand eller en faktiskt utvärdering av hur väl privatiseringar fungerar.

I figur 18 redovisas den genomsnittliga inställningen till privatiseringar bland kommunfullmäktigeledamöterna i alla svenska kommuner (0 mycket negativ, 10 mycket positiv), ordnade efter andelen privatiserad kommunal verksamhet i kommunen. Varje punkt symboliserar en kommun.

Figur 18. Samband mellan andel privatiserad verksamhet och genomsnittlig inställning till privatiseringar i svenska kommuner.


Det finns ett samband mellan hur mycket verksamhet en kommun köper in från privata serviceentreprenörer och den genomsnittliga inställningen till privatiseringar. Ju mer verksamhet som köps in, desto mer positiva till privatiseringar tenderar kommunfullmäktigeledamöterna i kommunen att vara, vilket illustreras av den utritade regressionslinjen (Pearsons r = 0,30). Utifrån det här resultatet skulle vi kunna dra slutsatsen att politiker blir mer positiva till privatiseringar av att uppleva dem i sin egen kommun. Men ännu troligare är att sambandet är det omvända: Politiker som på förhand är positivt inställda till privatiseringar arbetar sannolikt för att införa dem i sin kommun.

Eftersom vi vet att inställningen till privatiseringar är nära förknippat med partitillhörighet kan ett sätt att komma åt problemet om vad som påverkar vad vara att göra om jämförelsen, fast inom partier. Vi jämför till exempel socialdemokrater i kommuner med liten andel köpt verksamhet med socialdemokrater i kommuner med hög andel köpt verksamhet. Eftersom vi kan förvänta oss att socialdemokrater har ungefär samma ideologiska ståndpunkt kan eventuella skillnader dem emellan antagligen härledas till erfarenhet av privatiseringar. I figur 19 och 20 redovisas den genomsnittliga inställningen till privatiseringar bland socialdemokrater respektive moderater, ordnade efter andelen privatiserad verksamhet i kommunen.

Figur 19. Samband mellan andel privatiserad verksamhet och genomsnittlig inställning till privatiseringar bland socialdemokratiska kommunfullmäktigeledamöter i svenska kommuner.


Figur 20. Samband mellan andel privatiserad verksamhet och genomsnittlig inställning till privatiseringar bland moderata kommunfullmäktigeledamöter i svenska kommuner.


När vi delar upp svaren efter partitillhörighet ser vi att sambandet mellan andelen privatiserad verksamhet i kommunen och inställningen till privatiseringar försvinner. Socialdemokratiska kommunfullmäktigeledamöter i kommuner med hög andel privatiserad verksamhet skiljer sig inte signifikant från sina partikamrater i kommuner med låg andel köpt verksamhet. Moderata kommunfullmäktigeledamöter är generellt sett mer positiva än socialdemokratiska ledamöter, men det finns ingen skillnad mellan moderata ledamöter i kommuner med hög andel privatiserad verksamhet jämfört med moderata ledamöter i kommuner med låg andel privatiserad verksamhet. Resultatet är detsamma också för alla andra partier.

Anledningen till att det i figur 18 finns ett samband mellan andel privatiserad verksamhet i en kommun och genomsnittlig inställning till privatiseringar är alltså att det i kommunerna med hög andel privatiserad verksamhet finns många fler moderater och ledamöter från andra privatiseringsvänliga partier i kommunfullmäktige än i kommuner med låg andel privatiserad verksamhet. Inställningen till privatiseringar verkar alltså främst avgöras av ideologi, och inte av egna erfarenheter.

Fråga till läsarna
Instämmer ni i slutsatsen att inställningen till privatiseringar framförallt är ideologisk och inte baserad på erfarenhet?

Organisationsförändringar i kommunpolitiken

Sedan 1970-talet har formerna för den lokala politiken förändrats i många avseenden. I det här inlägget diskuterar vi tre reformer: privatiseringar, kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk. Kommunfullmäktigeledamöterna är positiva till framförallt kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk. Alla tre organisationsreformer uppfattas ha positiva konsekvenser för effektivitet, men uppfattas i viss mån ha negativa konsekvenser för demokratin.

Formerna för hur lokal offentlig service produceras har under de senaste årtiondena förändrats avsevärt. Under 1990-talet fick den ursprungligen anglosaxiska förvaltningsfilosofin "The New Public Management" – den nya offentliga styrningen – stort genomslag. Grundprincipen i denna filosofi kan sägas vara en strävan att göra den offentliga sektorn mer företagslik. Ett uttryck för det är privatiseringar, i betydelsen att privata serviceentreprenörer utför mer av den kommunala verksamheten.

En annan trend är att kommuner i större utsträckning samverkar. Kommunalförbund representerar ökat samarbete mellan offentliga aktörer på den lokala nivån, och regionala utvecklingsnätverk representerar det ökade inslaget av mer eller mindre informella samarbeten mellan aktörer som kan vara både offentliga och privata, och både lokala och statliga – allt i syfte att främja den regionala utvecklingen.

Användingen av privatiseringar, kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk har blivit alltmer omfattande i svenska kommuner sedan 1970-talet. De senaste tio åren har andelen verksamhet som köps in från privata aktörer fördubblats. Under motsvarande tid har antalet kommuner som uppger att de medverkar i minst ett kommunalförbund ökat från 183 till 245.

Ett vanligt argument för att genomföra dessa reformer är att de ska leda till ökad effektivitet i den kommunala resursanvändningen. När det gäller privatiseringar brukar konkurrens framhållas som en mekanism som kan åstadkomma kostnadsminskningar. För kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk handlar det istället om samarbetsfördelar.

Kritiker menar dock att det inte är säkert att organisationsförändringarna leder till de önskade kostnadsbesparingarna. Internationell forskning har till exempel visat att det kan vara svårt att skapa konkurrens på marknaden för tjänster som upphandlas (Lowery, 1998).

Vidare menar kritiker att organisationsförändringarna kan få negativa konsekvenser för demokratiska värden, såsom medborgarnas möjlighet till ansvarsutkrävande. Privata serviceentreprenörer omfattas inte av samma lagar och regler som den offentliga förvaltningen, vilket kan försvåra medborgares och politikers möjligheter att utkräva ansvar från serviceproducenter (Johnston & Romzek, 1999), och de indirekt utsedda ledningarna från kommunalförbund är till skillnad från kommunfullmäktigeledamöter inte direkt ansvariga inför väljarna, vilket kan ses som problematiskt ur demokratisk synvinkel.

I kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen ställde vi frågor till ledamöterna om synen på de tre organisationsreformerna. Kommunfullmäktigeledamöterna fick på frågan ”Vilken är din inställning till att din kommun samarbetar med följande aktörer?” uppge sin allmänna inställning till ”Privata serviceentreprenörer”, ”Andra kommuner i kommunalförbund” och ”Regionala utvecklingsnätverk där näringsliv och statliga myndigheter kan ingå”. Svaren avgavs på en skala från 0 (mycket negativ) till 10 (mycket positiv). Medelvärdena för samtliga ledamöter redovisas i figur 17.

Figur 17. Kommunfullmäktigeledamöternas inställning till samarbete med andra kommuner i kommunalförbund, med regionala utvecklingsnätverk och med privata serviceentreprenörer (medelvärde 0-10, 0 mycket negativ, 10 mycket positiv).


Kommunfullmäktigeledamöterna är klart positiva till både samarbete i kommunalförbund (8,1) och regionala utvecklingsnätverk (7,8). Inställningen är ungefär densamma inom alla politiska partier. Samarbete med privata serviceentreprenörer (6,8) är dock mer omstritt. Borgerliga ledamöter (8,1) är betydligt mer positiva än rödgröna ledamöter (4,9).

Vilka konsekvenser får då de tre organisationsförändringarna för effektivitet och demokrati? För varje organisationsförändring fick ledamöterna svara på fyra frågor om möjliga konsekvenser: om konsekvenserna för den kommunala servicen, den ekonomiska tillväxten, medborgarnas möjlighet att påverka politiken och kommunfullmäktiges möjlighet att påverka politiken. Svaren avgavs på en skala från -5 (försämras i stor utsträckning) till +5 (förbättras i stor utsträckning). Resultaten redovisas i tabell 16.



Organisationsförändringarna uppfattas ha bäst konsekvenser för effektiviteten. Medelvärdena för bedömningarna av effekterna på den kommunala servicen och den ekonomiska tillväxten överstiger för alla tre reformerna mittenvärdet 0 (ingen förändring). Allra bäst konsekvenser för effektiviten uppfattas kommunalförbund ha.

Kommunalförbund är dock den organisationsförändring som uppfattas ha mest negativa konsekvenser för medborgarnas möjlighet att påverka politiken (-0,5), medan regionala utvecklingsnätverk och och privata serviceentreprenörer inte uppfattas ha lika negativa konsekvenser (-0,2 respektive -0,3). Kritiker som menar att medverkan i kommunalförbund innebär att makten flyttas längre bort från medborgarna får alltså ett visst stöd av kommunfullmäktigeledamöterna.

Samarbete i kommunalförbund och med privata serviceentreprenörer uppfattas ha en marginellt negativ inverkan på kommunalförbund (-0,1 respektive -0,3) medan regionala utvecklingsnätverk uppfattas ha en liten positiv effekt (+0,1).

Fråga till läsarna
Innebär medverkan i kommunalförbund, regionala utvecklingsnätverk och privatiseringar en avvägning mellan demokrati och effektivitet?

Referenser
Johnston, Jocelyn & Barbara Romzek (1999): “Contracting and Accountability in State Medicaid Reform: Rhetoric, Theories, and Reality” Public Administration Review 59: 383-399.
Lowery, David (1998): ”Consumer Sovereignty and Quasi-Market Failure” Journal of Public Administration, Research and Theory 8: 137-172.

Fullmäktigeledamöternas senioritet och inflytande

Hur stort inflytande en kommunfullmäktigeledamot upplever sig ha i kommunpolitiken förklaras till stor del av tre viktiga faktorer: vilken position ledamoten har i den kommunala politiska hierarkin, om ledamoten tillhör kommunens styrande majoritet eller oppositionen samt senioritet, det vill säga hur många år som ledamoten har haft förtroendeuppdrag.

I tidigare inlägg har vi behandlat vilka förtroendeuppdrag ledamöter i fullmäktige har utöver sitt parlamentariska mandat. De politiska organisationerna i kommuner och landsting har i mycket en hierarkisk prägel där somliga uppdrag är mer inflytelserika än andra, och nya ledamöter inte kan förvänta sig att få tunga positioner i början av sin politiska karriär. Men hur mycket skiljer det mer precist i upplevt inflytande mellan olika positioner, och hur många år tar det att göra politisk karriär?

Vi kan med hjälp av resultat från vår enkät konstatera att den genomsnittlige kommunfullmäktigeledamoten vid svarstillfället hade haft förtroendeuppdrag i kommunen i 14,6 år. Eftersom undersökningen genomfördes drygt två år in på mandatperioden 2006-2010 betyder det att genomsnittsledamoten påbörjat sin kommunpolitiska bana två mandatperioder tidigare.

Men hur lång tid tar det då att nå de kommunalpolitiska toppositionerna? I figur 16 redovisas resultat som besvarar den frågan.

Figur 16: Kommunfullmäktigeledamöters senioritet (antal år som förtroendevalda) efter högsta politiska uppdrag.

Kommentar: Staplarna anger medelvärdet för det antal år ledamöterna angav på frågan ”I hur många år har du sammanlagt haft politiska förtroendeuppdrag i din kommun?”. I figuren är ledamöterna grupperade efter sitt högsta politiska uppdrag i kommunen och staplarna är sorterade efter medelvärdets storlek. Antal svarande var 8033.

Resultaten visar att det finns en seniorietstrappa där ledamöter i styrelsen och de som har presidieposter i nämnder normalt har haft uppdrag i kommunen motsvarande en mandatperiod längre än kollegor på lägre positioner. Presidieposter i styrelsen kräver ytterligare en mandatperiods tjänstgöring och för att nå posten som ordförande i fullmäktige krävs ännu en.

Det finns alltså ett tydligt samband mellan år i politiken och vilka formella positioner ledamöterna har. Men hur ser relationen ut mellan senioritet och formella positioner å ena sidan och reellt inflytande å den andra?

I vår enkät fick fullmäktigeledamöterna gradera hur de upplevde omfattningen av sitt personliga inflytande över kommunens politiska verksamhet på en skala från 0 (inget inflytande alls) till 10 (mycket stort inflytande). Tack vare dessa svar har vi möjlighet att jämföra upplevt inflytande bland ledamöter med olika positioner och med olika grad av senioratet. I tabell 15 nedan redovisas resultaten av en sådan analys, och här vägs också in om ledamöterna tillhör den styrande majoriteten eller oppositionen i kommunen.



Föga förvånande finns ett starkt samband mellan vilken position en ledamot har och vilket inflytande vederbörande upplever sig ha över kommunens politiska verksamhet. I tabellen ser vi att den grupp som upplever sig ha absolut högst inflytande är kommunstyrelsens ordförande (8,8 på en skala från 0 till 10). I fråga om självuppskattat inflytande har KSO därmed ett klart försteg framför de tre uppdragskategorier som kommer därnäst: nämndordförande (7,5), styrelsens vice ordförande (7,4) och fullmäktiges ordförande (7,3).

Efter dessa ledamöter med toppuppdrag är det ett större steg ner till nästa kategori av förtroendeuppdrag på mellanhög nivå, närmare bestämt styrelseledamöter (med ett upplevt inflytande på 6,3), vice ordförande i fullmäktige (6,3) och vice ordförande i nämnder (6,2). Styrelseersättare upplever sitt inflytande exakt lika högt som ordinarie ledamöter i nämnder (båda 5,7), som i sin tur upplever sig ha något mer inflytande än nämndersättare (5,3). Den grupp som upplever sig ha lägst inflytande är de ledamöter som saknar andra uppdrag än det i fullmäktige (5,1).

I tabellen redovisas även hur ledamöter på olika positioner bedömer sitt inflytande beroende på om de tillhör sin kommuns regerande majoritet eller oppositionen. Analysen visar att oppositionsledamöter i genomsnitt bedömer sitt inflytande som 1,4 skalsteg lägre än majoritetsledamöter på den elvagradiga skalan (6,8 minus 5,4). Denna skillnad är tämligen konstant oavsett vilken position man har. Det innebär till exempel att den upplevda inflytelsegraden hos oppositionsledamöter i styrelsen ligger på ungefär samma nivå som bland majoritetspolitiker som är nämndersättare eller inte har något ytterligare uppdrag.

I tabellen görs också jämförelser mellan ledamöter på olika positioner som haft förtroendeuppdrag i kommunen i 11 år eller längre (vilket 55 procent av ledamöterna har) eller 10 år eller kortare tid (45 procent). Här ser vi att skillnaden i upplevt inflytande mellan dessa grupper motsvarar 0,7 skalsteg på den elvagradiga infytandeskalan (6,5 minus 5,8), vilket betyder att effekten av senioritet mätt på detta sätt är hälften så stor som effekten av att tillhöra majoriteten i kommunen. Senioritetseffeken är något större bland oppositionsledamöter än bland ledamöter som representerar majoriteten i kommunen. Den enda uppdragskategori där mer seniora ledamöter upplever sig har lägre inflytande än de juniora är bland ordförande i fullmäktige. En möjlig tolkning är här att KFO på somliga håll kan vara en reträttposition i karriärens slutskede för äldre politiker som tidigare varit ledande, medan mer juniora ledamöter på denna position på ett annat sätt kan utveckla posten till en politisk plattform för inflytande i politiken.

Fråga till läsarna
Våra resultat visar att det i de flesta fall tar många år innan en politiker når de mer prestigefyllda uppdragen i en kommun. Oavsett vilket uppdrag man har upplever politiker som varit med längre att de har ett större inflytande än nykomlingar. Är det en rimlig ordning?

Fullmäktigeledamöters uppdrag i nämnder och bolag

De allra flesta kommunfullmäktigeledamöter har vid sidan av sitt uppdrag i fullmäktige också förtroendeuppdrag i styrelser och nämnder. Det är i dessa organ som den exekutiva makten i kommunerna utövas. I detta inlägg skall vi undersöka vilka politiker som har vilka typer av uppdrag. Våra resultat visar bland annat att kvinnor är underrepresenterade i tekniska nämnder och i bolagsstyrelser.

I tidigare inlägg har vi sett närmare på ledamöternas könstillhörighet, ursprung, inkomst och religion. I detta inlägg skall vi analysera hur egenskaper av detta slag har samband med vilka typer av politikområden som ledamöterna ansvarar för.
Bland ledamöterna i kommunfullmäktige har 66 procent ett uppdrag i en kommunal nämnd (uppdrag i kommunstyrelser oräknat) och 25 procent av ledamöterna har uppdrag i kommunala bolagsstyrelser.

Bland fullmäktigeledamöter med nämnduppdrag finner vi inte några tydliga skillnader i ålder mellan ersättare, ordinarie ledamöter och ledamöter med presidieuppdrag. Motsvarande skillnader i utbildningsnivå är också mycket små. Bland ledamöter och ersättare är könsfördelningen jämn (48-49 procent kvinnor), medan andelen kvinnor är betydligt färre bland vice nämndordförande (40 procent) och i synnerhet bland nämndordförande (36 procent).

Motsvarande mönster finner vi för låginkomsttagare och invandrare, som också blir allt färre ju högre upp i nämndhierarkin vi går. Mönstren från nämnduppdragen återfinns även i bolagsstyrelserna, men här är de ännu mer accentuerade. Andelen kvinnor bland fullmäktigeledamöter utan bolagsuppdrag är 45 procent, bland de ordinarie ledamöterna i bolagsstyrelserna utgör kvinnorna 33 procent och bland vice ordförande och ordförande 25 respektive 20 procent. Endast 1,1 procent av bolagsordförandena är uppvuxna utomlands, vilket kan jämföras med 5,0 bland ledamöter utan bolagsuppdrag.

Den fråga vi nu ställer oss är om det finns några sociala skillnader mellan kommun-fullmäktigeledamöter som har uppdrag i nämnder med olika verksamhetsansvar. Svar på detta får vi i tabell 14 där vi också inkluderar ledamöter som har uppdrag i kommunala bolagsstyrelser samt ledamöter utan uppdrag i vare sig styrelsen, nämnder eller bolag.



Medelåldern för ledamöter med olika typer av uppdrag skiftar inte så mycket, men det är intressant att notera att den högsta medelåldern återfinns i nämnder med ansvar för äldreomsorg och den lägsta i nämnder ansvariga för barnomsorg. (Låg medelålder betyder i detta sammanhang 50 år!)

Könsfördelningen skiftar däremot påfallande mycket mellan olika uppdragstyper. Flest män hittar vi i nämnder ansvariga för tekniska frågor och i miljö- och hälsoskyddsnämnder (67 procent) medan den högsta andelen kvinnor finns i nämnder ansvariga för barnomsorg, äldreomsorg och socialtjänst – i samtliga dessa nämndtyper är kvinnor i majoritet. Den största könsskillnaden återfinns dock bland fullmäktigeledamöter med uppdrag i de kommunala bolagen där hela 68 procent är män. Inkomstmässigt är det också i de kommunala bolagsstyrelserna som andelen höginkomsttagare är störst, följt av nämnder med ansvar för näringslivsfrågor och kommunstyrelserna. Lägst inkomst har ledamöter i de kvinnodominerade omsorgsnämnderna.

Ledamöter i tekniska nämnder, näringslivsnämnder samt tekniska nämnder är de som har den lägsta utbildningsnivån (40-43 procent högutbildade) medan övriga nämnder och styrelser ligger på en klart högre nivå (47-53 procent).

Fullmäktigeledamöter som är uppvuxna i utlandet återfinns i relativt sett högre utsträckning i kommundelsnämnder och i socialnämnder. Nämnder för näringslivsfrågor och kommunala bolagsstyrelser har den lägsta andelen invandrare.

Frågor till läsarna
Varför tror ni könsfördelningen i nämnderna varierar så kraftigt – från 33 procent kvinnor och 67 procent män i tekniska nämnder och miljönämnder till 52-53 procent kvinnor och 47-48 procent män i nämnder ansvariga vår omsorgsverksamhet?
Varför tror ni att andelen kvinnor, låginkomsttagare och invandrare är särskilt låg i just kommunala bolagsstyrelser?

Fullmäktigeledamöternas inkomst

De folkvalda i kommun- och landstingsfullmäktige har generellt en bättre ekonomisk situation än vad medborgarna har. I detta inlägg skall visa i vilken utsträckning detta beror på om politikerna i genomsnitt är äldre och har en annan familjesituation än medborgarna.

Inkomst kan mätas på flera sätt och i vår enkät har vi valt att använda fullmäktige-ledamöternas hushållsinkomst. Med detta mått kan en relativt sett lågavlönad ledamot klassas som höginkomsttagare om vederbörande sammanlever med en person med en hög lön. Måttet kan med andra ord sägas vara ett uttryck för socioekonomisk ställning.

En viktig aspekt när vi vill förklara lönespridning mellan hushåll är hur hushållet är sammansatt. Består det av en eller flera personer och ingår barn i hushållet? Dessutom spelar det stor roll för inkomsten vilken ålderskategori man befinner sig i. Personer under 30 år har ofta inte etablerat sig på arbetsmarknaden och har därmed inte hunnit uppnå höga inkomstlägen. En inte obetydlig andel av denna grupp är studenter. Bland personer över 65 år är pensionen den klart viktigast inkomsten och den är naturligtvis klart lägre än för yngre grupper.

Genom att jämföra medelvärden för olika grupper folkvalda uppdelat efter ålder och familjesituation kan vi gräva djupare i frågan om så kallad inkomstrepresentativitet. Är det så att den bristande inkomstrepresentativiteten mellan medborgare och valda kan förklaras av att de folkvalda i kommuner och landsting har uppnått en viss ålder och därför har en annan familjesituation än vad befolkningen som helhet har? Tabell 13 ger svar.



Det genomsnittliga svenska hushållet år 2007 hade enligt SCB en inkomst på 325 000 kr. I kommunfullmäktige var motsvarande siffra 526 000 kr och i landstingsfullmäktige 604 097 kr. Det betyder att den genomsnittlige fullmäktigeledamoten i kommunerna har 62 procent högre hushållsinkomst än den genomsnittliga medborgaren, medan den genomsnittliga landstingsledamoten har 86 procent högre inkomst.

Familjesituation och ålder förklarar en mindre del av den bristande inkomstrepresentativiteten mellan väljare och valda. Men som Tabell 13 tydligt visar är den genomsnittliga hushållsinkomsten klart högre bland politiker än bland medborgarna i samtliga ålders- och familjetypsgrupper.

Fråga till läsarna
Familjesituation och ålder förklarar endast en mindre del varför höginkomsttagare är överrepresenterade i politiken. Vad tror ni det beror på att de folkvalda har så mycket högre hushållsinkomst än vad medborgare har?

Fullmäktigeledamöterna och religionen

Omkring 40 procent av de folkvalda i riksdag, landsting och kommun deltar i religiösa aktiviteter åtminstone några gånger om året. De allra flesta är medlemmar i Svenska kyrkan medan endast ett litet fåtal bekänner sig till andra religioner än kristendomen. En knapp fjärdedel av ledamöterna menar att de inte tillhör någon kyrka, samfund eller religion.

Att ställa direkta frågor om individers religiösa trosuppfattningar kan uppfattas som känsligt. När man studerar individers religiositet är det därför vanligt att frågor istället ställs om hur ofta man ägnar sig åt vissa religiösa aktiviteter. I både Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen och i Riksdagsundersökningarna har följande fråga ställts: ”Hur ofta går du på gudstjänst eller annat religiöst möte eller ägnar dig åt någon religiös aktivitet?”. Den religiösa aktiviteten bland våra folkvalda på samtliga politiska nivåer redovisas i tabell 12.



Den religiösa aktiviteten skiljer sig inte nämnvärt åt mellan de tre politiska nivåerna. Omkring 38-42 procent av ledamöterna i riksdag, landsting och kommun ägnar sig åt religiösa aktiviteter några gånger om året eller mer. Andelen som aldrig deltar i sådana aktiviteter är 23 procent bland kommunpolitikerna, 25 procent bland landstings¬politikerna och 31 procent bland riksdagspolitikerna.

Skillnaderna mellan partierna är desto större. I synnerhet vänsterpartisterna märker ut sig genom att hela 58 procent av ledamöterna i kommunerna aldrig deltar i religiösa aktiviteter. Miljöpartiet och Socialdemokraterna följer som nummer två och tre när det gäller låg religiös aktivitet, och därefter följer Folkpartiet, Moderaterna och Centerpartiet. Kristdemokraternas företrädare skiljer sig från de övriga genom att i långt mycket högre grad än andra partiers ledamöter delta i religiösa aktiviteter. Bland kristdemokratiska kommunpolitiker är det endast 3 procent som aldrig ägnar sig åt religiösa aktiviteter medan hela 76 procent deltar i sådana aktiviteter minst en gång i månaden.

En fråga i enkäten till kommun- och landstingspolitikerna gällde vilken trostillhörighet, om någon, de har. Hur kommunfullmäktigeledamöterna svarade på den frågan redovisas i figur 15.

Figur 15: Kommunfullmäktigeledamöternas tillhörighet till kyrka, annat religiöst samfund eller religion (procent).


Sjuttio procent av kommunfullmäktigeledamöterna och 68 procent av landstingsfullmäktigeledamöterna säger sig vara medlemmar i Svenska kyrkan, vilket är något lägre än i befolkningen (73 procent år 2008).
Sex procent av ledamöterna har angett att de tillhör en frikyrka och ytterligare en dryg procent att de är medlemmar av den katolska kyrkan eller en ortodox kyrka.

Det betyder att sammanlagt 76 procent av landstingspolitikerna och 77 procent av kommunpolitikerna tillhör en kristen kyrka. En dryg procent av ledamöterna anger att de tillhör en annan religion, kyrka eller samfund. Både i landstingen och i kommunerna har 22-23 procent svarat att de inte tillhör någon kyrka eller religion.
När vi jämför resultaten för ledamöter i olika partier i tabell 13 nedan finner vi samma mönster när det gäller andelen som inte tillhör någon religion som när det gäller religiös aktivitet i tabell 12.



I Vänsterpartiet står 57 procent av kommunpolitikerna utanför samtliga kyrkor medan hela 96 procent av Kristdemokraternas ledamöter är medlemmar i en kyrka eller motsvarande.

Den högsta anslutningen till Svenska kyrkan har Centerpartiet, där nio av tio politiker är medlemmar i den tidigare statskyrkan. I Kristdemokraterna är det endast 33 procent som är medlemmar i Svenska kyrkan, vilket är en lägre andel än i till och med Vänsterpartiet. Förklaringen är att kristdemokrater i mycket hög grad är anslutna till frikyrkorna, i första hand Pingstkyrkan och närstående samfund. Av de kommunpolitiker som är frikyrkliga är hela 62 procent kristdemokrater.

Det fåtal muslimer som finns representerade i svenska kommunfullmäktigeförsamlingar är nästan samtliga företrädare för något av de rödgröna partierna.
Ledamöternas ålder är en av de viktigaste förklaringsfaktorerna både för grad av religiös aktivitet och om man är medlem av någon kyrka eller religion. Bland ledamöter under 30 år deltar 49 procent aldrig i någon religiös aktivitet och 32 procent säger sig inte vara medlem av någon kyrka eller religion. I gruppen ledamöter som är 65 år eller äldre är det endast 19 procent som aldrig deltar i religiösa aktiviteter och 17 procent som inte är medlem av någon kyrka eller religion.

Även kommunernas geografiska placering har ett samband med politikernas religionsutövning. Den högsta andelen ledamöter som inte deltar i religiösa aktiviteter finner vi i Stockholms län (34 procent) och den lägsta andelen i Jönköpings län (17 procent). Den kommun som har den lägsta andelen ledamöter som inte deltar i religiösa aktiviteter är Borgholm (8,0 procent), följt av ett antal kommuner i Jönköpings omedelbara närhet: Vaggeryd (8,7), Sävsjö (8,7) och Habo (9,5). De kommuner där högst andel ledamöter inte deltar i några religiösa aktiviteter är Sundbyberg (60 procent), Tyresö (56) , Eskilstunda (50) och Stockholm (49).

Frågor till läsarna:
Spelar de förtroendevaldas religiösa hemvist någon roll för politiken i kommuner och landsting?

Tycker ni att politikers trosuppfattningar och religiösa tillhörighet är en privatsak eller något som väljarna kan ha ett legitimt intresse av att känna till?

Fullmäktigeledamöternas utbildning

Kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter har överlag högre utbildning än övriga medborgare i samma åldersgrupper. Miljöpartiets företrädare är högst utbildade, medan Sverigedemokraternas företrädare är lägst utbildade. Tekniska utbildningsinriktningar är vanligast bland kommunpolitiker medan utbildningar inriktade mot hälso- och sjukvård är de vanligaste bland landstingspolitiker.

Kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter har överlag högre utbildning än övriga medborgare i samma åldersgrupper. Tekniska utbildningsinriktningar är vanligast bland kommunpolitiker medan utbildningar inriktade mot hälso- och sjukvård är de vanligaste bland landstingspolitiker.

Utbildningsnivån i befolkningen har ökat kraftigt under de senaste decennierna. År 1985 hade 14 procent av svenskarna i åldersgruppen 16-74 år eftergymnasial utbildning, år 1991 hade den siffran stigit till 18 procent och 2006 hade hela 31 procent av svenskarna i denna åldersgrupp en sådan högre utbildning. Under samma period har utbildningsnivån bland folkvalda på samtliga tre politiska nivåer legat klart över befolkningsgenomsnittet. Men även om andelen med högre utbildning bland politikerna ökar så ökar den inte lika snabbt som i befolkningen. Det betyder att representativiteten med avseende på utbildning förbättrats något under de två senaste decennierna.

Från SCB:s statistik vet vi att bland de folkvalda politikerna i Sverige har riksdagsledamöterna den högsta utbildningsnivån med över 60 procent högutbildade under de senaste 20 åren. Under valperioden 2006-2010 har 67 procent av riksdagsledamöterna eftergymnasial utbildning. Landstingsledamöterna kommer därefter och skillnaden gentemot riksdagen har krympt över tid. År 2006 var andelen högutbildade landstingsledamöter 62 procent. I kommunerna har utbildningsnivån under hela perioden legat betydligt lägre och 2006 hade 48 procent av kommunfullmäktigeledamöterna eftergymnasial utbildning.

När frågan om utbildningsrepresentativitet diskuteras är det möjligt att argumentera för att hög utbildning medför kvalifikationer som underlättar arbetet som politiker. Att representativiteten blir lidande förklaras, och kanske också legitimeras, av att personer med hög utbildning aktivt rekryteras till politiska förtroendeuppdrag. Men för att detta argument skall hålla streck borde rimligen utbildningsnivån på högre och mer avancerade politiska positioner vara högre än på lägre positioner. Så är emellertid inte fallet. Resultat från vår enkät visar tydligt att utbildningsnivå inte har något som helst samband med vilken typ av uppdrag och positioner som kommunpolitikerna har.

Desto större skillnader i utbildningsnivå hittar vi dock mellan företrädare för olika partier, vilket redovisas i figur 14.

Figur 14. Procentandel kommunfullmäktigeledamöter med eftergymnasial utbildning, efter partitillhörighet.


De två partier som har de avgjort högst utbildade företrädarna i kommunerna är Miljöpartiet (75 procent med eftergymnasial utbildning) och Folkpartiet (72 procent). Därefter följer Moderaterna (64 procent), Vänsterpartiet (61 procent) och Kristdemokraterna (59 procent). Centerpartiet (44 procent) och Socialdemokraterna (35 procent) har en lägre utbildningsnivå än de övriga etablerade partierna men det parti som har överlägset lägst andel ledamöter med eftergymnasial utbildning är Sverigedemokraterna (23 procent).

I enkäten frågade vi också ledamöterna om vilken inriktning deras utbildning har. I frågan specificerades inte att det måste röra sig om högre utbildning och även de flesta med gymnasial utbildning eller motsvarande svarade på denna fråga. I Tabell 11 redovisas hur stor andel av de folkvalda i kommuner och landsting som har olika typer av inriktningar på sin utbildning. Bland kommunpolitikerna redovisas även motsvarande resultat för ledamöterna från de olika partierna.



När det gäller utbildningsinriktning skiljer sig ledamöterna på den kommunala och regionala nivån inte nämnvärt åt, med ett par undantag: Den klart vanligaste utbildnings-inriktningen bland landstingspolitikerna är hälso-/och sjukvård (23 procent), medan endast 10 procent har motsvarande utbildning på den kommunala nivån. I kommunerna är de vanligaste utbildningarna teknik/byggteknik/industri/transport (18 procent) och ekonomi/handel/administration (17 procent). Särskilt den första av dessa inriktningar är ovanligare på landstingsnivån (12 procent).

Det parti som har avgjort flest ledamöter med tekniska utbildningar är Sverigedemokraterna (41 procent). Därefter följer Övriga partier (21 procent) och Socialdemokraterna (20 procent). Den administrativa inriktningen är vanligast bland ledamöter från Moderaterna (26 procent) och Folkpartiet (21 procent). Bland ledamöter från Centerpartiet är den vanligaste utbildningsinriktningen jordbruk/skogsbruk/miljövård (19 procent), medan vänsterpartisternas vanligaste utbildningsinriktning är pedagogik (20 procent).

Frågor till läsarna:
De högutbildade är kraftigt överrepresenterade i Sveriges valda församlingar. En ståndpunkt är här att hög utbildning borde vara en merit vid rekryteringen av förtroendevalda och att de högutbildade gärna fick vara ännu fler i politiken. En alternativ ståndpunkt är att om högutbildade kandidater gynnas i rekryteringsprocesser så exkluderas samtidigt andra sociala grupper från politiken, till exempel arbetare. Hur ser ni på det? Är överrepresentationen av högutbildade i politiken en tillgång eller ett demokratiskt problem?

Fullmäktigeledamöternas könstillhörighet

Fördelningen mellan kvinnor och män i Sveriges valda församlingar har blivit allt mer jämställd under de senaste decennierna. Under valperioden 2006-2010 är ungefär fyra av tio kommunfullmäktigeledamöter kvinnor. Men på högre poster i den kommunala hierarkin är jämställdheten sämre. Är kanske barn- och familjeförhållanden en bidragande orsak till att situationen ser ut som den gör?

Hur stor är andelen kvinnliga ledamöter på de tre politiska nivåerna och inom de olika partierna? Svaren redovisas i tabell 9.



Under valperioden 2006-2010 är andelen kvinnor omkring 47-48 procent i riksdag och i landstingsfullmäktige, och 42 procent i kommun¬fullmäktige. På samtliga nivåer är det Vänsterpartiet som har den högsta andelen kvinnliga ledamöter. I riksdagen har Vänsterpartiet 64 procent kvinnor och i kommunerna 49 procent. I landstingen delar Vänsterpartiet topplaceringen med Socialdemokraterna, där båda partierna har 51 procent kvinnor.

Den lägsta andelen kvinnor bland de etablerade partierna på någon av de tre politiska nivåerna hittar vi bland moderata ledamöter i kommunerna, där endast 36 procent är kvinnor. I gruppen övriga partier (där Sverigedemokraterna ingår som största enskilda parti) är andelen kvinnor dock lägre i både landstingen och i kommunerna (36 respektive 29 procent). I både riksdag och landsting har alla de rödgröna partierna 50 procent kvinnor eller mer, och i riksdagen har även Folkpartiet en exakt jämn könsfördelning. I landstingen är det däremot Folkpartiet och Centerpartiet som har lägst andel kvinnor bland de etablerade partierna (båda 44 procent). I riksdagen är det Kristdemokraterna som intar den bottenplatsen (38 procent).

När vi går vidare till vilka politiska uppdrag ledamöterna har vid sidan av fullmäktige finner vi ett samband som visar att ju högre upp i den politiska hierarkin vi kommer desto färre blir kvinnorna. Detta är särskilt tydligt i kommunerna, medan landstingen tycks vara mer jämställda även i detta avseende. Resultaten redovisas i tabell 10.



Den högsta andelen kvinnor hittar vi bland kommunpolitiker som vid sidan av fullmäktigeuppdraget endast har uppdrag som ersättare i nämnd (52 procent) och därefter följer politiker som har ordinarie nämnduppdrag (50 procent). Bland ordinarie ledamöter i kommunstyrelser är 38 procent kvinnor och samma andel gäller för nämndordförande. Bland fullmäktiges ordförande är det 31 procent och bland kommunstyrelseordförande 27 procent som är kvinnor. Även i landstingen är det i gruppen nämndersättare vi hittar högst andel kvinnor (59 procent), medan männen är i majoritet bland ledamöter med presidieuppdrag i nämnder och i fullmäktige. Bland ordförande i landstingsstyrelserna är 35 procent kvinnor och bland ordförande i landstingsfullmäktige är 25 procent kvinnor.

Att vara fritidspolitiker i en kommun är ett tidskrävande åtagande som för de flesta innebär påfrestningar på familjelivet. Kanske skillnaderna i mäns och kvinnors möjlighet att ta på sig politiska uppdrag i kommunerna beror på vilka familjeförhållanden de har?

I enkäten ställdes frågor om civilstånd (ensamstående eller gift/sambo) och om det finns barn i hushållet. Bland de kvinnliga ledamöterna i kommunfullmäktige har 36 procent hemmavarande barn medan motsvarande andel bland männen är 34 procent. Vad gäller civilstånd är andelen ensamstående klart högre bland manliga än bland kvinnliga ledamöter (23 procent mot 15).

Mot bakgrund av dessa resultat kan man fråga sig om kvinnliga och manliga kommunfullmäktigeledamöters familjesituation bidrar till att förklara kvinnors svårigheter att göra politisk karriär i kommunpolitiken. Våra analyser visar att vare sig civilstånd eller barn har någon betydelse för kvinnors karriär i den kommunala politiska hierarkin. Vi hittar dock en liten men statistiskt säkerställd effekt som tyder på att män gynnas i karriären om de är sammanboende. En möjlig tolkning av den effekten är att män som har en partner har lättare att åstadkomma en arbetsfördelning i hemmet som gynnar möjligheterna att ägna sig åt tidskrävande politiska uppdrag.

Fråga till läsarna:
Våra analyser visar att familjeförhållanden endast har en marginell betydelse för möjligheten att göra politisk karriär i kommunpolitiken. Men likväl är det svårare för kvinnor än för män att nå de mer inflytelserika positionerna. Om detta inte beror på familjeförhållanden, vad beror det då på?

Fullmäktigeledamöters ursprung

Var har Sveriges kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter sitt ursprung? I detta inlägg skall vi titta närmare på dessa frågor och vi konstaterar bland annat att en majoritet av Sveriges kommunpolitiker är invandrare. Åtminstone från en annan kommun än där de bor och verkar idag.

I ett antal tidigare inlägg har vi fokuserat på kommunfullmäktigeledamöternas åsikter om politik och demokrati. Med detta inlägg introduceras ett nytt tema, som handlar om ledamöternas personliga bakgrund och sociala tillhörighet. Och vi börjar med en av de mest centrala kategorierna – ledamöternas ursprung.

Varje mandatperiod sammanställer SCB i samarbete med SKL rapporter över de folkvaldas sociala tillhörighet, till exempel deras etniska härkomst (den senaste rapporten finns här). Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen kan här bidra med fördjupade och mer detaljerade kunskaper om de folkvaldas bakgrund.

När vi analyserar ledamöters ursprung tänker vi i första hand på den etniska bakgrunden. Men det är också relevant att notera att man kan migrera inom ett land. Bland de folkvalda är det en majoritet, närmare bestämt 55 procent av kommunpolitikerna och 56 procent av landstingspolitikerna, som är inflyttade till den kommun där de nu bor.

Variationen mellan kommunerna är dock stor. Den kommun i vår enkät som har flest infödda fullmäktigeledamöter är Överkalix, där 89 procent är födda i kommunen. Tvåa på den listan ligger Ånge med 82 procent och därefter följer Pajala, Örnsköldsvik och Norsjö med 75-77 procent infödda. I den andra ändan av listan finner vi Österåker där endast 3 procent av de svarande uppger att de är födda i kommunen. I Salem, Höör och Håbo är det också under 10 procent av ledamöterna som angett att de är födda i kommun¬en. Österåker och Salem är två av de kommuner som haft kraftigast befolkningsökning under de senaste decennierna. Från att ha varit utpräglade landsbygdskommuner är de idag förorter i Stockholms storstadsregion.

Men den mest uppmärksammade frågan om varifrån våra politiker kommer är givet¬vis den om utländsk härkomst. Våra frågor i enkäten om etnisk bakgrund handlade inte om var man var född utan var ledamöterna och deras föräldrar ”huvudsakligen [har] vuxit upp”. Det betyder att personer som är födda i utlandet men adopterats av svenska föräldrar och vuxit upp i Sverige klassificeras som etniska svenskar. Våra siffror över andelen invandrare bland ledamöterna är därför något lägre än de som återfinns i SCB:s registerdata eftersom dessa utgår från födelseland och inte uppväxtland.

Den stora fördelen med uppgifterna från vår enkät är att vi kan bilda oss en uppfattning om inte bara hur många politiker som är uppvuxna utomlands utan också hur många som har utländska föräldrar. Dessa resultat presenteras i Tabell 8.



Det visar sig att 95 procent av både kommun- och landstingsfullmäktigeledamöterna är uppvuxna i Sverige. Bland dem i kommunfullmäktige som är uppvuxna i Sverige har 5,0 procent en förälder och 1,4 procent två föräldrar som är uppvuxna i utlandet. I landstinget är andelarna några tiondels procentenheter lägre. Det finns en liten grupp, närmare bestämt 12 personer, som svarat att de är uppvuxna i utlandet men har två svenska föräldrar. Dessa inkluderas här i gruppen uppvuxna i Sverige, det vill säga etniska svenskar. Enligt gängse terminologi används termen utländsk bakgrund för personer som är födda i utlandet och som är födda i Sverige men där båda föräldrarna är födda i utlandet. I vår studie har 6 procent av kommunfullmäktigeledamöterna och 5,8 procent av landstingsfullmäktigeledamöterna utländsk bakgrund.

Nästa fråga är om andelen ledamöter med utländska rötter skiljer sig åt mellan partierna? Figur 13 nedan redovisar vilket ursprung kommunfullmäktigeledamöter har efter vilket parti de tillhör.

Figur 13. Andel kommunfullmäktigeledamöter inom de olika partierna som är uppvuxna i utlandet, eller vars föräldrar är uppvuxna i utlandet.


Kommentar: Figurens staplar visar hur många procent av Sveriges kommunfullmäktigeledamöter från olika partier som är uppvuxna i utlandet eller har en eller två föräldrar som är uppvuxna i utlandet. Staplarna är rangordnade från vänster till höger efter hur hög total procentandel de olika partierna har.

Skillnaderna mellan ledamöterna i kommun- och landstingsfullmäktige är mycket små. Desto större skillnader hittar vi mellan partierna. Av partierna är det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som inte bara har den högsta andelen ledamöter som har vuxit upp i utlandet (9,6 respektive 9,2 procent) utan också hög andel ledamöter som är uppvuxna i Sverige med en eller två föräldrar uppvuxna i utlandet. Sammantaget har ungefär var femte kommunpolitiker i dessa båda partier vuxit upp i utlandet eller har minst en förälder från utlandet. På tredje plats bland partierna kommer gruppen övriga partier, där 12 procent av ledamöterna är uppvuxna i utlandet eller har minst en utländsk förälder. Bland ledamöterna från Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Sverigedemokraterna är motsvarande andel 9-11 procent. Klart lägst andel ledamöter med minst en förälder från utlandet har Centerpartiet (5 procent).

Sverigedemokraterna skiljer sig alltså inte så mycket från övriga partier när man räknar den sammanlagda andelen ledamöter med utländska rötter, men det beror på partiets relativt sett hög andel företrädare med en förälder född i utlandet. Om man räknar andelen ledamöter som själva är uppvuxna i utlandet så ligger Sverigedemokraterna klart lägst med 0,9 procent. Vid en närmare analys visar det sig att Sverigedemokrater med utländska föräldrar främst har sina rötter i något av de övriga nordiska länderna. Ingen Sverigedemokratisk kommunpolitiker har två föräldrar som kommer från länder utanför Europa.

Frågor till läsarna
Tror ni att det har någon betydelse för politiken i en kommun om många politiker är inflyttade jämfört med om nästan alla är uppvuxna i kommunen?

Och vad tror ni det beror på att andelen ledamöter med utländsk bakgrund skiljer sig så klart åt mellan partierna?

Kommunfullmäktigeledamöternas demokratisyn påverkas av uppfattat eget inflytande

Spelar kommunfullmäktigeledamöternas inflytande någon roll för deras demokratisyn? Är demokratisynen djupt rotad, eller kan den förändras i takt med att man hamnar i nya situationer och får nya uppdrag i politiken? Våra resultat visar att kommunfullmäktigeledamöter som upplever att de har mycket inflytande är mindre positiva till deltagardemokrati än ledamöter med mindre uppfattat inflytande.

Ett av huvudtemana i Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen 2008-2009 är frågan om representativ demokrati kontra deltagardemokrati. I den representativa demokratin utövar medborgarna framförallt inflytande på valdagen genom att välja politiker, medan de i deltagardemokratin förväntas vara aktiva även mellan valen genom att kontakta politiker, genomföra namninsamlingar och demonstrera, för att ge några exempel.

Vilken demokratiprincip som kommunpolitikerna ansluter sig till kan bero på många olika saker, men en av dem kan tänkas vara det egna inflytandet. Har politiker som själva uppfattar att de har mycket inflytande en annan demokratisyn än politiker med mindre uppfattar inflytande? I undersökningen fick de svarande ta ställning till om de föredrog representativ demokrati eller deltagardemokrati. I figur 12 visas balansmåttet för deltagardemokrati kontra representativ demokrati för politiker med olika värden av uppskattat eget inflytande. Ett högt positivt balansmåttsvärde indikerar att politikerna i högre grad föredrar deltagardemokrati.

Figur 12. Samband mellan kommunfullmäktigeledamöternas upplevda egna inflytande och inställning till deltagardemokrati.


Figuren visar att det finns ett tydligt samband mellan hur mycket inflytande politikerna uppfattar att de har och inställningen till deltagardemokrati. De politiker som har mest inflytande är de som i genomsnitt är mest negativa till deltagardemokrati (balansmått -66). Politiker som uppfattar att de har lite inflytande, värdena 0 och 1 på skalan, är de som är mest positiva till deltagardemokrati (-1 respektive +3). En möjlig, men något cynisk, tolkning är att de politiker som faktiskt har inflytande är nöjda med att medborgarna enbart påverkar vid valen och låter politikerna jobba ifred mellan valen. Politiker utan eget inflytande har mindre emot att medborgarna tar större plats i politiken.

Fråga till läsarna
Varför tror ni att mer inflytelserika ledamöter är mer negativa till deltagardemokrati? Instämmer ni i vår tolkning att inflytelserika ledamöter gärna vill ”jobba ifred”?