måndag 28 juni 2010

Vårt avslutande blogginlägg: Kommunerna där kommunfullmäktigeledamöterna är mest och minst nöjda med demokratin

I bloggens sista inlägg redovisar vi i vilka kommuner som fullmäktigeledamöterna är mest och minst nöjda med demokratin. Fagersta, Habo, Kil och Mjölby är de fyra kommuner i Sverige där fullmäktigeledamöterna är mest nöjda med hur demokratin fungerar. Vaxholm, Torsås och Rättvik är de kommuner där ledamöterna är minst nöjda.

Kommunfullmäktigeledamöterna fick svara på frågan ”På det hela taget, hur nöjd är du med det sätt på vilket demokratin fungerar i den kommun där du bor?”. Svarsalternativen var ”Mycket nöjd”, ”Ganska nöjd” ”Inte särskilt nöjd” och ”Inte alls nöjd”. Genom att ta procentandelen som är mycket eller ganska nöjda minus procentandelen som är inte särskilt och inte alls nöjda får vi ett balansmått som varierar mellan +100 (alla är nöjda) och -100 (alla är missnöjda). I tabell 17 redovisas de tio kommuner som är mest nöjda och de tio kommuner som är minst nöjda med hur demokratin fungerar i kommunen.


Tabell 17. Kommunerna där kommunfullmäktigeledamöterna är mest och minst nöjda med demokratin (balansmått från -100 till +100).

Mest nöjda Kommun BalansmåttMinst nöjdaKommun Balansmått
1 Fagersta+1001 Vaxholm-18
2 Habo+1002 Torsås-11
3 Kil+1003 Rättvik-8
4 Mjölby+1004 Orust+-0
5 Varberg+965 Österåker+3
6 Surahammar+916 Pajala+6
7 Tidaholm+917 Nykvarn+6
8 Falun+918 Munkedal+7
9 Haparanda+899 Värmdö+7
10 Jönköping+8910 Eda+8
Kommentar: Tabellen visar balansmått för svaren på enkätfrågan "På det hela taget, hur nöjd är du med det sätt på vilket demokratin fungerar i den kommun där du bor?".

I Fagersta, Habo, Kil och Mjölby har samtliga svarande uppgett att de är mycket eller ganska nöjda med hur demokratin fungerar. Bara i tre kommuner är det fler som är missnöjda än nöjda med hur demokratin fungerar: Vaxholm (-18), Torsås (-11) och Rättvik (-8). I appendix 3 återfinns motsvarande balansmått för samtliga Sveriges kommuner.

***

Det här är det sista inlägget på bloggen om Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen 2008-2009. Totalt blev det 25 inlägg fördelat på sju områden. Alla inlägg kommer givetvis finnas tillgängliga även framöver:

Kommunpolitiker till vänster och höger
1. Kommunpolitiker till vänster och höger
2. Makt drar politiker åt höger
3. Kommuner längst till vänster och höger

Kommunpolitiker tycker om politik
4. Kommunpolitiker tycker om rikspolitik
5. Kommunpolitiker tycker om rikskommunala frågor
6. Kommunpolitiker tycker om den egna kommunen

Kommunpolitiker och demokratins spelregler
7. Kommunpolitikerna och kommunpolitikens spelregler
8. Kommunpolitiker tycker (inte) om deltagardemokrati
9. Sveriges mest och minst deltagardemokratipositiva kommuner

Kommunpolitiker tycker om medborgardialog
10. Kommunpolitiker tycker om medborgardialog
11. Medborgardialog med vem?

Makt och inflytande i kommunpolitiken
12. Makt och inflytande i kommunpolitiken
13. Inflytande och kunskap
14. Kommunfullmäktigeledamöternas demokratisyn påverkas av uppfattat eget inflytande

Vilka är kommunpolitikerna?
15. Fullmäktigeledamöternas ursprung
16. Fullmäktigeledamöternas könstillhörighet
17. Fullmäktigeledamöternas utbildning
18. Fullmäktigeledamöterna och religionen
19. Fullmäktigeledamöternas inkomst
20. Fullmäktigeledamöters uppdrag i nämnder och bolag
21. Fullmäktigeledamöternas senioritet och inflytande

Organisationsförändringar i kommunpolitiken
22. Organisationsförändringar i kommunpolitiken
23. Kommunfullmäktigeledamöternas inställning till privatisering påverkas inte av erfarenhet
24. Kommunfullmäktigeledamöter som litar mer på andra människor är mer positiva till kommunal samverkan

Avslutning
25. Kommunerna där kommunfullmäktigeledamöterna är mest och minst nöjda med demokratin

Vi vill än en gång tacka alla fullmäktigeledamöter som svarade på vår enkät. Om vi tänker oss att det i genomsnitt tog 30 minuter att besvara enkäten så hade det tagit en person ungefär tre år av heltidsarbete att besvara samtliga enkäter. Stort TACK! Vi hoppas att ni som besvarade enkäten har uppskattat att ta del av resultaten här på bloggen. Resultaten kommer att presenteras mer utförligt i en bok som kommer att ges ut under hösten.

Till sist vill vi önska alla bloggens läsare en riktigt glad sommar!
Mikael Gilljam, David Karlsson & Anders Sundell
Göteborgs universitet

onsdag 23 juni 2010

Kommunfullmäktigeledamöternas mellanmänskliga tillit och inställning till samverkan

Medverkan i kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk medför samarbete med människor som kommunfullmäktigeledamöterna inte känner personligen. Våra resultat visar att ledamöter med högre tillit till andra människor är mer positiva till kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk.

Mellanmänsklig tillit innebär att man i hög utsträckning anser att det går att lita på andra människor. Studier visar att områden där människor litar på varandra fungerar bättre: de har högre ekonomisk utveckling, mer välfungerade demokrati och lägre grad av korruption. Förklaringen är att många aktiviteter underlättas när det finns mellanmänsklig tillit (Rothstein 2009). Ett exempel är affärer mellan företag. Vanligtvis sker inte leverans av varor eller tjänster samtidigt som betalningen. För att transaktionen ska kunna genomföras krävs det att den ena parten litar på att den andra parten så småningom kommer att betala för varorna. Om så inte är fallet uteblir transaktionen, till nackdel för båda parter.

Kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk handlar om att samarbeta. I det första fallet med andra kommuner, och i det andra fallet med till exempel näringsliv, universitet och statliga myndigheter i regionen. Alla samarbeten medför en viss risk för de deltagande parterna. Deltagarna kommer med största sannolikhet bidra olika mycket till samarbetet, och ingen vill vara den som de andra åker snålskjuts på. Politiker med grundinställningen att andra människor inte går att lita på är antagligen mer försiktiga när det gäller att gå in i samarbeten med andra aktörer än politiker som generellt sett anser att det går att lita på andra människor.

I Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen ställde vi frågan ”Enligt din mening, i vilken utsträckning går det att lita på människor i allmänhet?”. I figur 20 redovisas den genomsnittliga inställningen till kommunalförbund, samarbete med privata serviceentreprenörer och regionala utvecklingsnätverk bland politiker med olika stor tillit till andra människor.

Figur 20. Sambandet mellan kommunfullmäktigeledamöternas tillit till andra människor och inställning till kommunalförbund, samarbete med privata serviceentreprenörer och regionala utvecklingsnätverk.


Resultaten i figuren visar att det finns ett samband mellan tillit till andra människor och inställningen till kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk. Ledamöter som i högre grad anser att det går att lita på andra människor är mer positiva till att medverka i kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk. Ledamöter med högst grad av tillit till andra människor är ungefär två steg mer positiva på den elvagradiga skalan till både kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk än ledamöterna med lägst grad av tillit. För samarbete med privata serviceentreprenörer är linjen betydligt plattare – en viss tendens till att ledamöter med hög tillit är mer positiva till samarbete med privata serviceentreprenörer kan urskönjas, men inte alls lika tydligt som för kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk.

Fråga till läsarna
Instämmer ni i att mellankommunala samarbeten och regionala utvecklingsnätverk kräver ett visst mått av tillit till andra människor? Har ni erfarenheter av situationer där detta varit ett problem?

Referens
Rothstein, Bo (2009): ”Tillitens mekanismer.” I Sören Holmberg & Lennart Weibull (red) Svensk Höst.

tisdag 22 juni 2010

Kommunfullmäktigeledamöternas inställning till privatiseringar påverkas inte av erfarenhet

Avgörs kommunfullmäktigeledamöternas inställning till privatiseringar framförallt av ideologi eller av erfarenheter? Våra resultat visar att kommunfullmäktigeledamöternas inställning till privatiseringar inte påverkas av praktisk erfarenhet av privatiseringar i den egna kommunen.

I ett tidigare inlägg
konstaterade vi att kommunfullmäktigeledamöter i genomsnitt var positivt inställda till privatiseringar. Men förändras politikernas inställning när de konfronteras med privatiseringar i verkligheten? Genom att jämföra politiker med mycket och liten erfarenhet av privatisering kan vi undersöka om inställningen framförallt är ideologiskt grundad och bestämd på förhand eller en faktiskt utvärdering av hur väl privatiseringar fungerar.

I figur 18 redovisas den genomsnittliga inställningen till privatiseringar bland kommunfullmäktigeledamöterna i alla svenska kommuner (0 mycket negativ, 10 mycket positiv), ordnade efter andelen privatiserad kommunal verksamhet i kommunen. Varje punkt symboliserar en kommun.

Figur 18. Samband mellan andel privatiserad verksamhet och genomsnittlig inställning till privatiseringar i svenska kommuner.


Det finns ett samband mellan hur mycket verksamhet en kommun köper in från privata serviceentreprenörer och den genomsnittliga inställningen till privatiseringar. Ju mer verksamhet som köps in, desto mer positiva till privatiseringar tenderar kommunfullmäktigeledamöterna i kommunen att vara, vilket illustreras av den utritade regressionslinjen (Pearsons r = 0,30). Utifrån det här resultatet skulle vi kunna dra slutsatsen att politiker blir mer positiva till privatiseringar av att uppleva dem i sin egen kommun. Men ännu troligare är att sambandet är det omvända: Politiker som på förhand är positivt inställda till privatiseringar arbetar sannolikt för att införa dem i sin kommun.

Eftersom vi vet att inställningen till privatiseringar är nära förknippat med partitillhörighet kan ett sätt att komma åt problemet om vad som påverkar vad vara att göra om jämförelsen, fast inom partier. Vi jämför till exempel socialdemokrater i kommuner med liten andel köpt verksamhet med socialdemokrater i kommuner med hög andel köpt verksamhet. Eftersom vi kan förvänta oss att socialdemokrater har ungefär samma ideologiska ståndpunkt kan eventuella skillnader dem emellan antagligen härledas till erfarenhet av privatiseringar. I figur 19 och 20 redovisas den genomsnittliga inställningen till privatiseringar bland socialdemokrater respektive moderater, ordnade efter andelen privatiserad verksamhet i kommunen.

Figur 19. Samband mellan andel privatiserad verksamhet och genomsnittlig inställning till privatiseringar bland socialdemokratiska kommunfullmäktigeledamöter i svenska kommuner.


Figur 20. Samband mellan andel privatiserad verksamhet och genomsnittlig inställning till privatiseringar bland moderata kommunfullmäktigeledamöter i svenska kommuner.


När vi delar upp svaren efter partitillhörighet ser vi att sambandet mellan andelen privatiserad verksamhet i kommunen och inställningen till privatiseringar försvinner. Socialdemokratiska kommunfullmäktigeledamöter i kommuner med hög andel privatiserad verksamhet skiljer sig inte signifikant från sina partikamrater i kommuner med låg andel köpt verksamhet. Moderata kommunfullmäktigeledamöter är generellt sett mer positiva än socialdemokratiska ledamöter, men det finns ingen skillnad mellan moderata ledamöter i kommuner med hög andel privatiserad verksamhet jämfört med moderata ledamöter i kommuner med låg andel privatiserad verksamhet. Resultatet är detsamma också för alla andra partier.

Anledningen till att det i figur 18 finns ett samband mellan andel privatiserad verksamhet i en kommun och genomsnittlig inställning till privatiseringar är alltså att det i kommunerna med hög andel privatiserad verksamhet finns många fler moderater och ledamöter från andra privatiseringsvänliga partier i kommunfullmäktige än i kommuner med låg andel privatiserad verksamhet. Inställningen till privatiseringar verkar alltså främst avgöras av ideologi, och inte av egna erfarenheter.

Fråga till läsarna
Instämmer ni i slutsatsen att inställningen till privatiseringar framförallt är ideologisk och inte baserad på erfarenhet?

måndag 21 juni 2010

Organisationsförändringar i kommunpolitiken

Sedan 1970-talet har formerna för den lokala politiken förändrats i många avseenden. I det här inlägget diskuterar vi tre reformer: privatiseringar, kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk. Kommunfullmäktigeledamöterna är positiva till framförallt kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk. Alla tre organisationsreformer uppfattas ha positiva konsekvenser för effektivitet, men uppfattas i viss mån ha negativa konsekvenser för demokratin.

Formerna för hur lokal offentlig service produceras har under de senaste årtiondena förändrats avsevärt. Under 1990-talet fick den ursprungligen anglosaxiska förvaltningsfilosofin "The New Public Management" – den nya offentliga styrningen – stort genomslag. Grundprincipen i denna filosofi kan sägas vara en strävan att göra den offentliga sektorn mer företagslik. Ett uttryck för det är privatiseringar, i betydelsen att privata serviceentreprenörer utför mer av den kommunala verksamheten.

En annan trend är att kommuner i större utsträckning samverkar. Kommunalförbund representerar ökat samarbete mellan offentliga aktörer på den lokala nivån, och regionala utvecklingsnätverk representerar det ökade inslaget av mer eller mindre informella samarbeten mellan aktörer som kan vara både offentliga och privata, och både lokala och statliga – allt i syfte att främja den regionala utvecklingen.

Användingen av privatiseringar, kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk har blivit alltmer omfattande i svenska kommuner sedan 1970-talet. De senaste tio åren har andelen verksamhet som köps in från privata aktörer fördubblats. Under motsvarande tid har antalet kommuner som uppger att de medverkar i minst ett kommunalförbund ökat från 183 till 245.

Ett vanligt argument för att genomföra dessa reformer är att de ska leda till ökad effektivitet i den kommunala resursanvändningen. När det gäller privatiseringar brukar konkurrens framhållas som en mekanism som kan åstadkomma kostnadsminskningar. För kommunalförbund och regionala utvecklingsnätverk handlar det istället om samarbetsfördelar.

Kritiker menar dock att det inte är säkert att organisationsförändringarna leder till de önskade kostnadsbesparingarna. Internationell forskning har till exempel visat att det kan vara svårt att skapa konkurrens på marknaden för tjänster som upphandlas (Lowery, 1998).

Vidare menar kritiker att organisationsförändringarna kan få negativa konsekvenser för demokratiska värden, såsom medborgarnas möjlighet till ansvarsutkrävande. Privata serviceentreprenörer omfattas inte av samma lagar och regler som den offentliga förvaltningen, vilket kan försvåra medborgares och politikers möjligheter att utkräva ansvar från serviceproducenter (Johnston & Romzek, 1999), och de indirekt utsedda ledningarna från kommunalförbund är till skillnad från kommunfullmäktigeledamöter inte direkt ansvariga inför väljarna, vilket kan ses som problematiskt ur demokratisk synvinkel.

I kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen ställde vi frågor till ledamöterna om synen på de tre organisationsreformerna. Kommunfullmäktigeledamöterna fick på frågan ”Vilken är din inställning till att din kommun samarbetar med följande aktörer?” uppge sin allmänna inställning till ”Privata serviceentreprenörer”, ”Andra kommuner i kommunalförbund” och ”Regionala utvecklingsnätverk där näringsliv och statliga myndigheter kan ingå”. Svaren avgavs på en skala från 0 (mycket negativ) till 10 (mycket positiv). Medelvärdena för samtliga ledamöter redovisas i figur 17.

Figur 17. Kommunfullmäktigeledamöternas inställning till samarbete med andra kommuner i kommunalförbund, med regionala utvecklingsnätverk och med privata serviceentreprenörer (medelvärde 0-10, 0 mycket negativ, 10 mycket positiv).


Kommunfullmäktigeledamöterna är klart positiva till både samarbete i kommunalförbund (8,1) och regionala utvecklingsnätverk (7,8). Inställningen är ungefär densamma inom alla politiska partier. Samarbete med privata serviceentreprenörer (6,8) är dock mer omstritt. Borgerliga ledamöter (8,1) är betydligt mer positiva än rödgröna ledamöter (4,9).

Vilka konsekvenser får då de tre organisationsförändringarna för effektivitet och demokrati? För varje organisationsförändring fick ledamöterna svara på fyra frågor om möjliga konsekvenser: om konsekvenserna för den kommunala servicen, den ekonomiska tillväxten, medborgarnas möjlighet att påverka politiken och kommunfullmäktiges möjlighet att påverka politiken. Svaren avgavs på en skala från -5 (försämras i stor utsträckning) till +5 (förbättras i stor utsträckning). Resultaten redovisas i tabell 16.



Organisationsförändringarna uppfattas ha bäst konsekvenser för effektiviteten. Medelvärdena för bedömningarna av effekterna på den kommunala servicen och den ekonomiska tillväxten överstiger för alla tre reformerna mittenvärdet 0 (ingen förändring). Allra bäst konsekvenser för effektiviten uppfattas kommunalförbund ha.

Kommunalförbund är dock den organisationsförändring som uppfattas ha mest negativa konsekvenser för medborgarnas möjlighet att påverka politiken (-0,5), medan regionala utvecklingsnätverk och och privata serviceentreprenörer inte uppfattas ha lika negativa konsekvenser (-0,2 respektive -0,3). Kritiker som menar att medverkan i kommunalförbund innebär att makten flyttas längre bort från medborgarna får alltså ett visst stöd av kommunfullmäktigeledamöterna.

Samarbete i kommunalförbund och med privata serviceentreprenörer uppfattas ha en marginellt negativ inverkan på kommunalförbund (-0,1 respektive -0,3) medan regionala utvecklingsnätverk uppfattas ha en liten positiv effekt (+0,1).

Fråga till läsarna
Innebär medverkan i kommunalförbund, regionala utvecklingsnätverk och privatiseringar en avvägning mellan demokrati och effektivitet?

Referenser
Johnston, Jocelyn & Barbara Romzek (1999): “Contracting and Accountability in State Medicaid Reform: Rhetoric, Theories, and Reality” Public Administration Review 59: 383-399.
Lowery, David (1998): ”Consumer Sovereignty and Quasi-Market Failure” Journal of Public Administration, Research and Theory 8: 137-172.

fredag 18 juni 2010

Fullmäktigeledamöternas senioritet och inflytande

Hur stort inflytande en kommunfullmäktigeledamot upplever sig ha i kommunpolitiken förklaras till stor del av tre viktiga faktorer: vilken position ledamoten har i den kommunala politiska hierarkin, om ledamoten tillhör kommunens styrande majoritet eller oppositionen samt senioritet, det vill säga hur många år som ledamoten har haft förtroendeuppdrag.

I tidigare inlägg har vi behandlat vilka förtroendeuppdrag ledamöter i fullmäktige har utöver sitt parlamentariska mandat. De politiska organisationerna i kommuner och landsting har i mycket en hierarkisk prägel där somliga uppdrag är mer inflytelserika än andra, och nya ledamöter inte kan förvänta sig att få tunga positioner i början av sin politiska karriär. Men hur mycket skiljer det mer precist i upplevt inflytande mellan olika positioner, och hur många år tar det att göra politisk karriär?

Vi kan med hjälp av resultat från vår enkät konstatera att den genomsnittlige kommunfullmäktigeledamoten vid svarstillfället hade haft förtroendeuppdrag i kommunen i 14,6 år. Eftersom undersökningen genomfördes drygt två år in på mandatperioden 2006-2010 betyder det att genomsnittsledamoten påbörjat sin kommunpolitiska bana två mandatperioder tidigare.

Men hur lång tid tar det då att nå de kommunalpolitiska toppositionerna? I figur 16 redovisas resultat som besvarar den frågan.

Figur 16: Kommunfullmäktigeledamöters senioritet (antal år som förtroendevalda) efter högsta politiska uppdrag.

Kommentar: Staplarna anger medelvärdet för det antal år ledamöterna angav på frågan ”I hur många år har du sammanlagt haft politiska förtroendeuppdrag i din kommun?”. I figuren är ledamöterna grupperade efter sitt högsta politiska uppdrag i kommunen och staplarna är sorterade efter medelvärdets storlek. Antal svarande var 8033.

Resultaten visar att det finns en seniorietstrappa där ledamöter i styrelsen och de som har presidieposter i nämnder normalt har haft uppdrag i kommunen motsvarande en mandatperiod längre än kollegor på lägre positioner. Presidieposter i styrelsen kräver ytterligare en mandatperiods tjänstgöring och för att nå posten som ordförande i fullmäktige krävs ännu en.

Det finns alltså ett tydligt samband mellan år i politiken och vilka formella positioner ledamöterna har. Men hur ser relationen ut mellan senioritet och formella positioner å ena sidan och reellt inflytande å den andra?

I vår enkät fick fullmäktigeledamöterna gradera hur de upplevde omfattningen av sitt personliga inflytande över kommunens politiska verksamhet på en skala från 0 (inget inflytande alls) till 10 (mycket stort inflytande). Tack vare dessa svar har vi möjlighet att jämföra upplevt inflytande bland ledamöter med olika positioner och med olika grad av senioratet. I tabell 15 nedan redovisas resultaten av en sådan analys, och här vägs också in om ledamöterna tillhör den styrande majoriteten eller oppositionen i kommunen.



Föga förvånande finns ett starkt samband mellan vilken position en ledamot har och vilket inflytande vederbörande upplever sig ha över kommunens politiska verksamhet. I tabellen ser vi att den grupp som upplever sig ha absolut högst inflytande är kommunstyrelsens ordförande (8,8 på en skala från 0 till 10). I fråga om självuppskattat inflytande har KSO därmed ett klart försteg framför de tre uppdragskategorier som kommer därnäst: nämndordförande (7,5), styrelsens vice ordförande (7,4) och fullmäktiges ordförande (7,3).

Efter dessa ledamöter med toppuppdrag är det ett större steg ner till nästa kategori av förtroendeuppdrag på mellanhög nivå, närmare bestämt styrelseledamöter (med ett upplevt inflytande på 6,3), vice ordförande i fullmäktige (6,3) och vice ordförande i nämnder (6,2). Styrelseersättare upplever sitt inflytande exakt lika högt som ordinarie ledamöter i nämnder (båda 5,7), som i sin tur upplever sig ha något mer inflytande än nämndersättare (5,3). Den grupp som upplever sig ha lägst inflytande är de ledamöter som saknar andra uppdrag än det i fullmäktige (5,1).

I tabellen redovisas även hur ledamöter på olika positioner bedömer sitt inflytande beroende på om de tillhör sin kommuns regerande majoritet eller oppositionen. Analysen visar att oppositionsledamöter i genomsnitt bedömer sitt inflytande som 1,4 skalsteg lägre än majoritetsledamöter på den elvagradiga skalan (6,8 minus 5,4). Denna skillnad är tämligen konstant oavsett vilken position man har. Det innebär till exempel att den upplevda inflytelsegraden hos oppositionsledamöter i styrelsen ligger på ungefär samma nivå som bland majoritetspolitiker som är nämndersättare eller inte har något ytterligare uppdrag.

I tabellen görs också jämförelser mellan ledamöter på olika positioner som haft förtroendeuppdrag i kommunen i 11 år eller längre (vilket 55 procent av ledamöterna har) eller 10 år eller kortare tid (45 procent). Här ser vi att skillnaden i upplevt inflytande mellan dessa grupper motsvarar 0,7 skalsteg på den elvagradiga infytandeskalan (6,5 minus 5,8), vilket betyder att effekten av senioritet mätt på detta sätt är hälften så stor som effekten av att tillhöra majoriteten i kommunen. Senioritetseffeken är något större bland oppositionsledamöter än bland ledamöter som representerar majoriteten i kommunen. Den enda uppdragskategori där mer seniora ledamöter upplever sig har lägre inflytande än de juniora är bland ordförande i fullmäktige. En möjlig tolkning är här att KFO på somliga håll kan vara en reträttposition i karriärens slutskede för äldre politiker som tidigare varit ledande, medan mer juniora ledamöter på denna position på ett annat sätt kan utveckla posten till en politisk plattform för inflytande i politiken.

Fråga till läsarna
Våra resultat visar att det i de flesta fall tar många år innan en politiker når de mer prestigefyllda uppdragen i en kommun. Oavsett vilket uppdrag man har upplever politiker som varit med längre att de har ett större inflytande än nykomlingar. Är det en rimlig ordning?

onsdag 16 juni 2010

Fullmäktigeledamöters uppdrag i nämnder och bolag

De allra flesta kommunfullmäktigeledamöter har vid sidan av sitt uppdrag i fullmäktige också förtroendeuppdrag i styrelser och nämnder. Det är i dessa organ som den exekutiva makten i kommunerna utövas. I detta inlägg skall vi undersöka vilka politiker som har vilka typer av uppdrag. Våra resultat visar bland annat att kvinnor är underrepresenterade i tekniska nämnder och i bolagsstyrelser.

I tidigare inlägg har vi sett närmare på ledamöternas könstillhörighet, ursprung, inkomst och religion. I detta inlägg skall vi analysera hur egenskaper av detta slag har samband med vilka typer av politikområden som ledamöterna ansvarar för.
Bland ledamöterna i kommunfullmäktige har 66 procent ett uppdrag i en kommunal nämnd (uppdrag i kommunstyrelser oräknat) och 25 procent av ledamöterna har uppdrag i kommunala bolagsstyrelser.

Bland fullmäktigeledamöter med nämnduppdrag finner vi inte några tydliga skillnader i ålder mellan ersättare, ordinarie ledamöter och ledamöter med presidieuppdrag. Motsvarande skillnader i utbildningsnivå är också mycket små. Bland ledamöter och ersättare är könsfördelningen jämn (48-49 procent kvinnor), medan andelen kvinnor är betydligt färre bland vice nämndordförande (40 procent) och i synnerhet bland nämndordförande (36 procent).

Motsvarande mönster finner vi för låginkomsttagare och invandrare, som också blir allt färre ju högre upp i nämndhierarkin vi går. Mönstren från nämnduppdragen återfinns även i bolagsstyrelserna, men här är de ännu mer accentuerade. Andelen kvinnor bland fullmäktigeledamöter utan bolagsuppdrag är 45 procent, bland de ordinarie ledamöterna i bolagsstyrelserna utgör kvinnorna 33 procent och bland vice ordförande och ordförande 25 respektive 20 procent. Endast 1,1 procent av bolagsordförandena är uppvuxna utomlands, vilket kan jämföras med 5,0 bland ledamöter utan bolagsuppdrag.

Den fråga vi nu ställer oss är om det finns några sociala skillnader mellan kommun-fullmäktigeledamöter som har uppdrag i nämnder med olika verksamhetsansvar. Svar på detta får vi i tabell 14 där vi också inkluderar ledamöter som har uppdrag i kommunala bolagsstyrelser samt ledamöter utan uppdrag i vare sig styrelsen, nämnder eller bolag.



Medelåldern för ledamöter med olika typer av uppdrag skiftar inte så mycket, men det är intressant att notera att den högsta medelåldern återfinns i nämnder med ansvar för äldreomsorg och den lägsta i nämnder ansvariga för barnomsorg. (Låg medelålder betyder i detta sammanhang 50 år!)

Könsfördelningen skiftar däremot påfallande mycket mellan olika uppdragstyper. Flest män hittar vi i nämnder ansvariga för tekniska frågor och i miljö- och hälsoskyddsnämnder (67 procent) medan den högsta andelen kvinnor finns i nämnder ansvariga för barnomsorg, äldreomsorg och socialtjänst – i samtliga dessa nämndtyper är kvinnor i majoritet. Den största könsskillnaden återfinns dock bland fullmäktigeledamöter med uppdrag i de kommunala bolagen där hela 68 procent är män. Inkomstmässigt är det också i de kommunala bolagsstyrelserna som andelen höginkomsttagare är störst, följt av nämnder med ansvar för näringslivsfrågor och kommunstyrelserna. Lägst inkomst har ledamöter i de kvinnodominerade omsorgsnämnderna.

Ledamöter i tekniska nämnder, näringslivsnämnder samt tekniska nämnder är de som har den lägsta utbildningsnivån (40-43 procent högutbildade) medan övriga nämnder och styrelser ligger på en klart högre nivå (47-53 procent).

Fullmäktigeledamöter som är uppvuxna i utlandet återfinns i relativt sett högre utsträckning i kommundelsnämnder och i socialnämnder. Nämnder för näringslivsfrågor och kommunala bolagsstyrelser har den lägsta andelen invandrare.

Frågor till läsarna
Varför tror ni könsfördelningen i nämnderna varierar så kraftigt – från 33 procent kvinnor och 67 procent män i tekniska nämnder och miljönämnder till 52-53 procent kvinnor och 47-48 procent män i nämnder ansvariga vår omsorgsverksamhet?
Varför tror ni att andelen kvinnor, låginkomsttagare och invandrare är särskilt låg i just kommunala bolagsstyrelser?

måndag 14 juni 2010

Fullmäktigeledamöternas inkomst

De folkvalda i kommun- och landstingsfullmäktige har generellt en bättre ekonomisk situation än vad medborgarna har. I detta inlägg skall visa i vilken utsträckning detta beror på om politikerna i genomsnitt är äldre och har en annan familjesituation än medborgarna.

Inkomst kan mätas på flera sätt och i vår enkät har vi valt att använda fullmäktige-ledamöternas hushållsinkomst. Med detta mått kan en relativt sett lågavlönad ledamot klassas som höginkomsttagare om vederbörande sammanlever med en person med en hög lön. Måttet kan med andra ord sägas vara ett uttryck för socioekonomisk ställning.

En viktig aspekt när vi vill förklara lönespridning mellan hushåll är hur hushållet är sammansatt. Består det av en eller flera personer och ingår barn i hushållet? Dessutom spelar det stor roll för inkomsten vilken ålderskategori man befinner sig i. Personer under 30 år har ofta inte etablerat sig på arbetsmarknaden och har därmed inte hunnit uppnå höga inkomstlägen. En inte obetydlig andel av denna grupp är studenter. Bland personer över 65 år är pensionen den klart viktigast inkomsten och den är naturligtvis klart lägre än för yngre grupper.

Genom att jämföra medelvärden för olika grupper folkvalda uppdelat efter ålder och familjesituation kan vi gräva djupare i frågan om så kallad inkomstrepresentativitet. Är det så att den bristande inkomstrepresentativiteten mellan medborgare och valda kan förklaras av att de folkvalda i kommuner och landsting har uppnått en viss ålder och därför har en annan familjesituation än vad befolkningen som helhet har? Tabell 13 ger svar.



Det genomsnittliga svenska hushållet år 2007 hade enligt SCB en inkomst på 325 000 kr. I kommunfullmäktige var motsvarande siffra 526 000 kr och i landstingsfullmäktige 604 097 kr. Det betyder att den genomsnittlige fullmäktigeledamoten i kommunerna har 62 procent högre hushållsinkomst än den genomsnittliga medborgaren, medan den genomsnittliga landstingsledamoten har 86 procent högre inkomst.

Familjesituation och ålder förklarar en mindre del av den bristande inkomstrepresentativiteten mellan väljare och valda. Men som Tabell 13 tydligt visar är den genomsnittliga hushållsinkomsten klart högre bland politiker än bland medborgarna i samtliga ålders- och familjetypsgrupper.

Fråga till läsarna
Familjesituation och ålder förklarar endast en mindre del varför höginkomsttagare är överrepresenterade i politiken. Vad tror ni det beror på att de folkvalda har så mycket högre hushållsinkomst än vad medborgare har?