måndag 7 juni 2010

Fullmäktigeledamöternas könstillhörighet

Fördelningen mellan kvinnor och män i Sveriges valda församlingar har blivit allt mer jämställd under de senaste decennierna. Under valperioden 2006-2010 är ungefär fyra av tio kommunfullmäktigeledamöter kvinnor. Men på högre poster i den kommunala hierarkin är jämställdheten sämre. Är kanske barn- och familjeförhållanden en bidragande orsak till att situationen ser ut som den gör?

Hur stor är andelen kvinnliga ledamöter på de tre politiska nivåerna och inom de olika partierna? Svaren redovisas i tabell 9.



Under valperioden 2006-2010 är andelen kvinnor omkring 47-48 procent i riksdag och i landstingsfullmäktige, och 42 procent i kommun¬fullmäktige. På samtliga nivåer är det Vänsterpartiet som har den högsta andelen kvinnliga ledamöter. I riksdagen har Vänsterpartiet 64 procent kvinnor och i kommunerna 49 procent. I landstingen delar Vänsterpartiet topplaceringen med Socialdemokraterna, där båda partierna har 51 procent kvinnor.

Den lägsta andelen kvinnor bland de etablerade partierna på någon av de tre politiska nivåerna hittar vi bland moderata ledamöter i kommunerna, där endast 36 procent är kvinnor. I gruppen övriga partier (där Sverigedemokraterna ingår som största enskilda parti) är andelen kvinnor dock lägre i både landstingen och i kommunerna (36 respektive 29 procent). I både riksdag och landsting har alla de rödgröna partierna 50 procent kvinnor eller mer, och i riksdagen har även Folkpartiet en exakt jämn könsfördelning. I landstingen är det däremot Folkpartiet och Centerpartiet som har lägst andel kvinnor bland de etablerade partierna (båda 44 procent). I riksdagen är det Kristdemokraterna som intar den bottenplatsen (38 procent).

När vi går vidare till vilka politiska uppdrag ledamöterna har vid sidan av fullmäktige finner vi ett samband som visar att ju högre upp i den politiska hierarkin vi kommer desto färre blir kvinnorna. Detta är särskilt tydligt i kommunerna, medan landstingen tycks vara mer jämställda även i detta avseende. Resultaten redovisas i tabell 10.



Den högsta andelen kvinnor hittar vi bland kommunpolitiker som vid sidan av fullmäktigeuppdraget endast har uppdrag som ersättare i nämnd (52 procent) och därefter följer politiker som har ordinarie nämnduppdrag (50 procent). Bland ordinarie ledamöter i kommunstyrelser är 38 procent kvinnor och samma andel gäller för nämndordförande. Bland fullmäktiges ordförande är det 31 procent och bland kommunstyrelseordförande 27 procent som är kvinnor. Även i landstingen är det i gruppen nämndersättare vi hittar högst andel kvinnor (59 procent), medan männen är i majoritet bland ledamöter med presidieuppdrag i nämnder och i fullmäktige. Bland ordförande i landstingsstyrelserna är 35 procent kvinnor och bland ordförande i landstingsfullmäktige är 25 procent kvinnor.

Att vara fritidspolitiker i en kommun är ett tidskrävande åtagande som för de flesta innebär påfrestningar på familjelivet. Kanske skillnaderna i mäns och kvinnors möjlighet att ta på sig politiska uppdrag i kommunerna beror på vilka familjeförhållanden de har?

I enkäten ställdes frågor om civilstånd (ensamstående eller gift/sambo) och om det finns barn i hushållet. Bland de kvinnliga ledamöterna i kommunfullmäktige har 36 procent hemmavarande barn medan motsvarande andel bland männen är 34 procent. Vad gäller civilstånd är andelen ensamstående klart högre bland manliga än bland kvinnliga ledamöter (23 procent mot 15).

Mot bakgrund av dessa resultat kan man fråga sig om kvinnliga och manliga kommunfullmäktigeledamöters familjesituation bidrar till att förklara kvinnors svårigheter att göra politisk karriär i kommunpolitiken. Våra analyser visar att vare sig civilstånd eller barn har någon betydelse för kvinnors karriär i den kommunala politiska hierarkin. Vi hittar dock en liten men statistiskt säkerställd effekt som tyder på att män gynnas i karriären om de är sammanboende. En möjlig tolkning av den effekten är att män som har en partner har lättare att åstadkomma en arbetsfördelning i hemmet som gynnar möjligheterna att ägna sig åt tidskrävande politiska uppdrag.

Fråga till läsarna:
Våra analyser visar att familjeförhållanden endast har en marginell betydelse för möjligheten att göra politisk karriär i kommunpolitiken. Men likväl är det svårare för kvinnor än för män att nå de mer inflytelserika positionerna. Om detta inte beror på familjeförhållanden, vad beror det då på?

2 kommentarer:

  1. Det faktum att männen och kvinnorna i undersökningen bland politikerna har barn i lika stor utsträckning kan inte på något sätt tolkas som att familjeförhållanden inte spelar någon roll.

    Vad man måste titta på för att se "familjefaktorns" betydelse är hur stort ansvar respektive part tar i omsorgen och barn och familj? Vem ansvarar för städningen i hemmet? Hur fördelas tiden för obetalda hushållssysslor? etc. Detta är fortfarande i väldigt många familjer kvinnans ansvar även om barnen "på pappret" är båda föräldrarnas ansvar. Inte då konstigt att kvinnan har mindre tid över att göra politisk karriär.

    SvaraRadera
  2. David Karlsson11 juni 2010 13:10

    Anonym: Det är mycket möjligt att de förhållanden som du beskriver är en av förklaringarna till att kvinnor fortfarande är underrepresenterde i kommunpolitiken, det vill säga att steget in i politiken är större för den som tar ett större ansvar för hemarbetet. Det är dessvärre inget vi kan svara på utifrån vår undersökning.

    Det vi däremot ser är alltså att bland både manliga och kvinliga politiker som är valda har förekomst av barn i hemmet ingen betydelse för möjligheterna att göra karriär.

    Emellertid kan det mycket väl vara så att uppdraget i kombination med ansvar för hemarbete är mer krävande för kvinnor än för män. Och SCB har i tidigare studier konstaterat att kvinnor hoppar av politiska uppdrag i högre grad än män, och de ställer dessutom i lägre grad upp till omval.

    /David Karlsson
    Göteborgs universitet

    SvaraRadera