Fullmäktigeledamöternas utbildning

Kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter har överlag högre utbildning än övriga medborgare i samma åldersgrupper. Miljöpartiets företrädare är högst utbildade, medan Sverigedemokraternas företrädare är lägst utbildade. Tekniska utbildningsinriktningar är vanligast bland kommunpolitiker medan utbildningar inriktade mot hälso- och sjukvård är de vanligaste bland landstingspolitiker.

Kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter har överlag högre utbildning än övriga medborgare i samma åldersgrupper. Tekniska utbildningsinriktningar är vanligast bland kommunpolitiker medan utbildningar inriktade mot hälso- och sjukvård är de vanligaste bland landstingspolitiker.

Utbildningsnivån i befolkningen har ökat kraftigt under de senaste decennierna. År 1985 hade 14 procent av svenskarna i åldersgruppen 16-74 år eftergymnasial utbildning, år 1991 hade den siffran stigit till 18 procent och 2006 hade hela 31 procent av svenskarna i denna åldersgrupp en sådan högre utbildning. Under samma period har utbildningsnivån bland folkvalda på samtliga tre politiska nivåer legat klart över befolkningsgenomsnittet. Men även om andelen med högre utbildning bland politikerna ökar så ökar den inte lika snabbt som i befolkningen. Det betyder att representativiteten med avseende på utbildning förbättrats något under de två senaste decennierna.

Från SCB:s statistik vet vi att bland de folkvalda politikerna i Sverige har riksdagsledamöterna den högsta utbildningsnivån med över 60 procent högutbildade under de senaste 20 åren. Under valperioden 2006-2010 har 67 procent av riksdagsledamöterna eftergymnasial utbildning. Landstingsledamöterna kommer därefter och skillnaden gentemot riksdagen har krympt över tid. År 2006 var andelen högutbildade landstingsledamöter 62 procent. I kommunerna har utbildningsnivån under hela perioden legat betydligt lägre och 2006 hade 48 procent av kommunfullmäktigeledamöterna eftergymnasial utbildning.

När frågan om utbildningsrepresentativitet diskuteras är det möjligt att argumentera för att hög utbildning medför kvalifikationer som underlättar arbetet som politiker. Att representativiteten blir lidande förklaras, och kanske också legitimeras, av att personer med hög utbildning aktivt rekryteras till politiska förtroendeuppdrag. Men för att detta argument skall hålla streck borde rimligen utbildningsnivån på högre och mer avancerade politiska positioner vara högre än på lägre positioner. Så är emellertid inte fallet. Resultat från vår enkät visar tydligt att utbildningsnivå inte har något som helst samband med vilken typ av uppdrag och positioner som kommunpolitikerna har.

Desto större skillnader i utbildningsnivå hittar vi dock mellan företrädare för olika partier, vilket redovisas i figur 14.

Figur 14. Procentandel kommunfullmäktigeledamöter med eftergymnasial utbildning, efter partitillhörighet.


De två partier som har de avgjort högst utbildade företrädarna i kommunerna är Miljöpartiet (75 procent med eftergymnasial utbildning) och Folkpartiet (72 procent). Därefter följer Moderaterna (64 procent), Vänsterpartiet (61 procent) och Kristdemokraterna (59 procent). Centerpartiet (44 procent) och Socialdemokraterna (35 procent) har en lägre utbildningsnivå än de övriga etablerade partierna men det parti som har överlägset lägst andel ledamöter med eftergymnasial utbildning är Sverigedemokraterna (23 procent).

I enkäten frågade vi också ledamöterna om vilken inriktning deras utbildning har. I frågan specificerades inte att det måste röra sig om högre utbildning och även de flesta med gymnasial utbildning eller motsvarande svarade på denna fråga. I Tabell 11 redovisas hur stor andel av de folkvalda i kommuner och landsting som har olika typer av inriktningar på sin utbildning. Bland kommunpolitikerna redovisas även motsvarande resultat för ledamöterna från de olika partierna.



När det gäller utbildningsinriktning skiljer sig ledamöterna på den kommunala och regionala nivån inte nämnvärt åt, med ett par undantag: Den klart vanligaste utbildnings-inriktningen bland landstingspolitikerna är hälso-/och sjukvård (23 procent), medan endast 10 procent har motsvarande utbildning på den kommunala nivån. I kommunerna är de vanligaste utbildningarna teknik/byggteknik/industri/transport (18 procent) och ekonomi/handel/administration (17 procent). Särskilt den första av dessa inriktningar är ovanligare på landstingsnivån (12 procent).

Det parti som har avgjort flest ledamöter med tekniska utbildningar är Sverigedemokraterna (41 procent). Därefter följer Övriga partier (21 procent) och Socialdemokraterna (20 procent). Den administrativa inriktningen är vanligast bland ledamöter från Moderaterna (26 procent) och Folkpartiet (21 procent). Bland ledamöter från Centerpartiet är den vanligaste utbildningsinriktningen jordbruk/skogsbruk/miljövård (19 procent), medan vänsterpartisternas vanligaste utbildningsinriktning är pedagogik (20 procent).

Frågor till läsarna:
De högutbildade är kraftigt överrepresenterade i Sveriges valda församlingar. En ståndpunkt är här att hög utbildning borde vara en merit vid rekryteringen av förtroendevalda och att de högutbildade gärna fick vara ännu fler i politiken. En alternativ ståndpunkt är att om högutbildade kandidater gynnas i rekryteringsprocesser så exkluderas samtidigt andra sociala grupper från politiken, till exempel arbetare. Hur ser ni på det? Är överrepresentationen av högutbildade i politiken en tillgång eller ett demokratiskt problem?