fredag 28 maj 2010

Makt och inflytande i kommunpolitiken

Vilka kommunpolitiska aktörer uppfattas ha mest inflytande och vilka bör ha mer respektive mindre inflytande? Kommunfullmäktigeledamöterna anser att kommunstyrelsens ordförande har mest inflytande medan medborgarna anses ha minst. Kvinnliga och manliga kommunpolitiker känner sig i genomsnitt lika inflytelserika. Närmare hälften av kommunfullmäktigeledamöterna anser att tjänstemännen bör ha mindre inflytande.

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det först av allt i Regeringsformen. På valdagen, då folket väljer om eller väljer nya representanter, är detta givetvis sant. Men hur ser det ut mellan valen, i politikens vardag? Har medborgarna inflytande även då, eller är då makten helt överlämnad till de folkvalda representanterna? I Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen 2008-2009 ställdes ett antal frågor om makt och inflytande i kommunpolitiken. Frågorna ger naturligtvis inga definitiva svar på hur inflytelserika de olika aktörerna verkligen är. Däremot säger de något om hur inflytelserika de olika aktörerna uppfattas vara bland kommunfullmäktigeledamöterna.

Kommunfullmäktigeledamöterna i undersökningen fick för nio olika aktörer ta ställning till hur stort inflytande var och en av aktörerna har över kommunens politiska verksamhet. De nio aktörerna var kommunstyrelsen, kommunstyrelsens ordförande, övriga kommunpolitiker, tjänstemännen, medborgarna, statliga myndigheter, det lokala näringslivet, journalister som bevakar kommunpolitiken och ”Du själv”. Svaren lämnades på en elvagradig skala från 0 (har inget inflytande alls) till 10 (har mycket stort inflytande). I figur 9 har de nio aktörerna rangordnats efter genomsnittligt uppfattat inflytande. Ett högre medeltal indikerar att fullmäktigeledamöterna uppfattar aktören som mer inflytelserik.


Figur 9. Kommunfullmäktigeledamöternas uppfattning om nio kommunpolitiska aktörers inflytande. Medelvärden 0-10, 0: mycket litet inflytande, 10: mycket stort inflytande.


Föga förvånande menar svenska kommunfullmäktigeledamöter att kommunstyrelsens ordförande och kommunstyrelsen är de mest inflytelserika aktörerna i kommunpolitiken (medeltal 8,7 respektive 8,6). Därefter är det ett hopp ner till tjänstemännen (6,8). Tjänstemännen uppfattas med andra ord som mer inflytelserika än övriga kommunpolitiker (6,2). Medeltalet för ”Du själv” var 6,1. De fyra aktörer som agerar utanför kommunhuset uppfattas som de minst inflytelserika. Statliga myndigheter (5,8), det lokala näringslivet (5,1) och journalister som bevakar kommunpolitiken (4,8) återfinns kring mitten på skalan. Medborgarna uppfattas ha minst inflytande över kommunens politiska verksamhet bland de aktörer vi frågat om (4,4).

Med hjälp av svaren på frågan om hur inflytelserik ”Du själv” kan vi få en bild av hur inflytelserika olika kategorier av politiker uppfattar att de är. Föga förvånande uppfattar ledamöter i kommunstyrelsen och ledamöter från den styrande majoriteten att de har mer inflytande än kommunfullmäktigeledamöter som inte ingår i kommunstyrelsen och som är i opposition. Kommunpolitiken framstår också som relativt jämställd. I genomsnitt finns det väldigt små skillnader mellan kvinnors och mäns upplevda inflytande (6,2 för kvinnliga politiker och 6,1 för manliga). Också inom partierna är skillnaderna mellan hur inflytelserika kvinnliga och manliga ledamöter uppfattar sig mycket små.

Hur anser då kommunfullmäktigeledamöterna att inflytandet bör vara? Vilka aktörer bör ha mer respektive mindre inflytande? För var och en av de nio aktörerna ställde vi frågan ”Anser du att någon eller några av aktörerna bör ha mer eller mindre inflytande över kommunens politiska verksamhet?”. Svarsalternativen var ”bör ha mindre inflytande”, ”bör ha samma inflytande som idag” och ”bör ha mer inflytande”. I figur 10 redovisas kommunfullmäktigeledamöternas syn på hur inflytandet för olika aktörer bör förändras.

Figur 10. Kommunfullmäktigeledamöternas inställning till vilka av nio kommunpolitiska aktörer som bör ha mer respektive mindre inflytande. För varje aktör redovisas procentandelen som angett respektive svarsalternativ samt ett balansmått.

Kommentar: Balansmåttet har beräknats genom att ta andelen som anser att aktören bör ha mer inflytande minus andelen som anser att aktören bör ha mindre inflytande, och kan således variera mellan -100 (alla anser att aktören bör ha mindre inflytande) och +100 (alla anser att aktören bör ha mer inflytande).

Kommunfullmäktigeledamöterna anser framförallt att det är medborgarna som bör ha mer inflytande än idag. De som anser att medborgare bör ha mer inflytande är 46 procentenheter fler än de som anser att de bör ha mindre inflytande (47 minus 1 = 46). Majoriteten (52 procent) anser dock att medborgarna bör ha samma inflytande som idag, och det gäller också för alla andra aktörer: Mer än hälften av kommunfullmäktigeledamöterna anser att inflytandet för de olika aktörerna bör vara samma som idag. Det är lika många kommunfullmäktigeledamöter som anser att kommunstyrelsen bör ha mer inflytande som anser att kommunstyrelsen bör ha mindre inflytande. Den aktör som ledamöterna framförallt anser bör ha mindre inflytande är tjänstemännen: Hela 44 procent av Sveriges kommunfullmäktigeledamöter anser att tjänstemännen bör ha mindre inflytande idag, medan endast 2 procent anser att de bör ha mer.

De ledamöter som uppgett att de är heltidspolitiker är dock inte lika negativt inställda till tjänstemännens inflytande som fritidspolitiker (balansmått -36 jämfört med -42 bland fritidspolitiker), men desto mer negativa till journalisters inflytande (balansmått -47 jämfört med -37 bland fritidspolitiker).

Frågor till läsarna
Känner ni igen den här bilden av olika kommunpolitiska aktörers inflytande? Stämmer det med era erfarenheter att manliga och kvinnliga kommunfullmäktigeledamöter har lika mycket inflytande? Varför tror ni att så många kommunfullmäktigeledamöter anser att tjänstemännen bör ha mindre inflytande?

2 kommentarer:

  1. Fredrik Larsson, Malmö29 maj 2010 01:09

    Men vilka partier ger kommunmedborgarna vad de vill ha och är bäst på att styra landets kommuner? Är det allianspartierna eller de tre vänsterpartierna?

    Tidningen Fokus rankar varje år landets 290 kommuner utifrån 30 viktiga faktorer där bland annat satsningar på förskola, skola, äldreomsorg, jämställdhet, kultur och fritid, idrottsföreningar ingår. Det är intressant att studera de 20 högst och de 20 lägst rankade kommunerna i Sverige i 2010 års ranking som publicerades denna vecka och med hjälp av SKL:s databas se hur dessa kommuners rådande politiska styre ser ut.

    Det framgår av denna undersökning att 18 av de 20 (90%) bästa kommunerna har alliansstyre medan 17 av de 20 (85%) bottenrankade kommunerna har socialistiskt styre. Småländska Habo toppat och Norrbottniska Haparanda hamnar sist i rankingen. Bland de 10 högst rankade kommuner finns enbart alliansstyrda kommuner. I denna sammanställning från tidningen Fokus får man alltså svar på hur de två alternativens politik fungerar i praktiken ute i kommunerna och var medborgarna har det bäst.

    Vad är då anledningen till att det finns ett så kraftigt och statistiskt säkerställt samband mellan politisk styre (= alliansstyre) och framgång och välfärd i Sveriges kommuner?

    Mycket talar för att det politiska styret på ett påtagligt sätt medverkar till att framgångsrika personer och företag dras till dessa kommuner och att de investerar sina pengar där? Endast på detta sätt kan ju offentliga verksamheter finansieras, alltså via vinstdrivande företag och dess anställda vilka genererar skatteintäkter. Och framgång föder framgång. Ökade intäkter ger ökade möjligheter att finansiera offentliga verksamheter som skola, vård och omsorg samtidigt som lägre skatter för kommuninvånarna lockar till sig fler medborgare, nytt kapital och nya företag villiga att investera i kommunen.

    SvaraRadera
  2. Fredrik Larsson, Malmö29 maj 2010 01:11

    Varför sker då en så kraftig utflyttning/avfolkning från de socialistiskt styrda kommunerna i landet? Framgångsrika personer skräms iväg och kvar blir framför allt de som lever på bidrag och inte arbetar. Samtidigt som de som stannar kvar i kommunen tvingas betala betydligt högre skatter för att kommunen ska klara sina åtaganden som skola, vård och omsorg. För vem skulle annars försörja alla de personer som inte arbetar?

    Att lova allt till alla utan att ha dessa löften finansierade leder till det som vi nu bevittnar i de socialistiskt styrda staterna Grekland, Portugal och Spanien. Tyvärr ser det ut som att de tre vänsterpartierna i Sverige är på väg att gå samma väg. De är splittrade och ger orealistiska löften i ett desperat försök att återfå makten. Hur många företag i Sverige är villiga att behålla sin produktion i landet om de ska betala för 8 timmars arbete men bara få 6 timmar tillbaka? Detta går ju två av de tre vänsterpartierna till val på. Och varifrån ska då de offentliga verksamheterna få sin finansiering om svenska företag lämnar landet? Våra grannländer kommer att ta emot dessa företag med öppna armar! Och kärnkraftverken ska stängas vilket kraftigt minskar tillgången på energi samtidigt. Samtidigt ökar vårt elbehov väsentligt till följd av omfattande utbyggnad av elberoende järnvägar. Man behöver inte vara docent i teknisk fysisk för att räkna ut att den ekvationen inte går att lösa.

    Det framstår nu allt tydligare varför Göran Persson, som var en driven och erfaren politiker, hela tiden vägrade släppa in miljöpartiet och vänsterpartiet i regeringen. Och det framgår också allt tydligare att denna konstellation inte har vad som krävs för att kunna styra Sverige tillbaka till en toppnation att bo och arbeta i - en nation som företag är villiga att investera och expandera i.

    En av de största skiljelinjerna mellan de två alternativen i svensk politik (alliansen vs vänsterblocket) är om det är staten och kommunerna som äger medborgarnas inkomster eller om det är medborgarna själva. Vänsterpartierna har inga planer att sänka Sveriges skatter - nej de ska höjas igen. Medborgarnas lön hör till staten. Trots kraftiga sänkningar av allianspartierna under den senaste mandatperioden är de svenska skatterna fortfarande de högsta i världen och ska nu bli ännu högre. Detta kommer givetvis att skrämma iväg framgångsrika personer och företag från landet. De tre vänsterpartiernas drivkraft verkar därför tyvärr snarare vara avund än förnuft.

    SvaraRadera