Medborgardialog med vem?

Vad kommunfullmäktigeledamöter tycker om medborgardialog är en komplex fråga. Medborgarna är inte ett enhetligt kollektiv utan består av många olika grupper och aktörer. Kommunfullmäktigeledamöterna är mycket mer positiva till att föra dialog med det egna partiets väljare än med enfråge- och aktionsgrupper. De är också relativt sett negativa till medborgardialog via opinionsundersökningar och medborgarpaneler.

I tidigare inlägg har vi visat konstaterat att Sveriges kommunfullmäktigeledamöter är mer positiva till renodlad representativ demokrati än till representativ demokrati med deltagardemokratiska inslag, men också att de är positiva till medborgardialog – i synnerhet på idékläckarstadiet och när politiska beslut skall utvärderas. Men vilka grupper och aktörer tycker kommunfullmäktigeledamöterna att det är viktigast att föra dialog med i mellanvalsdemokratin? I vår enkät fick ledamöterna ta ställning till totalt nio olika grupper och aktörer. Resultaten redovisas i figur 8 nedan.

Figur 8. Grupper och aktörer som Sveriges kommunfullmäktigeledamöter tycker det är viktigast att föra dialog med.

Kommentar: Enkätfrågan löd ”Hur viktigt är det att under mellanvalsperioden föra politisk dialog med följande grupper och aktörer?” Svarsalternativen gick från 0 (Inte alls viktigt) till 10 (Mycket viktigt).

Fullmäktigeledamöterna tycker det är viktigast att föra dialog med det egna partiets väljare (9,0 på viktighetsskalan från 0 till 10) och där näst med medborgare som har svårt att göra sin röst hörd (8,6), enskilda personer som man träffar i vardagen (8,4), medborgare i brukarråd och brukarstyrelser (8,3), enskilda personer som hör av sig och vill framföra synpunkter (8,0) och medborgare vid dialogmöten i samband med fullmäktigesammanträden (7,4).

De tre minst viktiga aktörerna att föra dialog med är enligt fullmäktigeledamöterna de två indirekta kontaktformerna med ”folkviljan” i form av representativa urval av medborgare genom opinionsundersökningar respektive genom medborgarpaneler (båda 6,6) och medborgare i enfråge- och aktionsgrupper (6,5). Lite hårdraget vill kommunfullmäktige-ledamöterna med andra ord, och föga förvånande, främst föra dialog inom ramen för den partibaserade representativa demokratin (det egna partiets väljare), med grupper i utanförskap och med det som många ledamöter själva brukar beskriva som ”skvallercentralen” (enskilda personer i vardagen).

Deltagardemokratin i form av enfråge- och aktionsgrupper hamnar däremot längst ner på viktighetslistan. Det som kanske överraskar mest är kommunfullmäktigeledamöternas relativa kallsinne till att lyssna av den kommunala folkviljan via opinionsundersökningar och medborgarpaneler.

Fråga till läsarna
Varför tror du att kommunpolitikerna är mer skeptiska till att föra dialog med representativa urval av medborgare än med enskilda personer som vänder sig till sina dem på eget initiativ?