fredag 14 maj 2010

Kommunpolitiker tycker om den egna kommunen

Vilken politik vill kommunpolitikerna föra på hemmaplan? I detta inlägg presenterar vi resultat som visar vad fullmäktigeledamöter från olika partier tycker i ett antal kommunpolitiska frågor. Vi visar bland annat att viljan att bedriva aktiv närings- och jämställdhetspolitik är stor medan inställningen till vårdnadsbidrag och friskolor är övervägande negativ.

I tidigare inlägg har vi redovisat kommunfullmäktigeledamöternas åsikter i rikspolitiska frågor och så kallade rikskommunala frågor. Vi övergår nu till de frågor som ledamöterna har möjlighet att direkt påverka i sitt fullmäktige.

I Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen ställdes elva förslagsfrågor som gällde den egna kommunen. De svenska kommunfullmäktigeledamöternas åsikter om de elva förslagen presenteras i tabell 5 där förslagen, precis som tidigare, är rangordnade från det mest till det minst populära enligt balansmåttskolumnen näst längst till höger. Kommunfullmäktigeledamöternas åsikter om de olika förslagen redovisas också efter partitillhörighet. I kolumnen längst till höger redovisas sambandet mellan partitillhörighet och åsikt med hjälp av det statistiska måttet Eta².



Med en viss förenkling kan två typer av kommunala förslag urskiljas: dels populära förslag med relativt små åsiktsskillnader mellan de olika partiernas ledamöter (de sex övre förslagen i tabellen), dels omstridda förslag med stora åsiktsskillnader mellan ledamöter från olika partier (de fem nedre förslagen).

De sex mest populära förslagen gällande den egna kommunen är i tur och ordning att stödja företag som vill etablera sig i kommunen (+80), att intensifiera jämställdhetsarbetet (+67), att införa fler öppna nämndsammanträden (+45), att satsa mer på kulturpolitiken (+42), att ta emot fler flyktingar i kommunen (+33) och att bedriva en mer restriktiv kommunal alkoholpolitik (+32). De sex förslagen har över lag klart fler förespråkare än motståndare inom samtliga partier med undantag för förslaget om kultursatsningar där M- och Sd-ledamöter är relativt sett mer negativa, förslaget om ökad flyktingmottagning där M-ledamöterna och ledamöterna från övriga partier är kluvna respektive svagt negativa och Sd-ledamöterna helt avvisande, och förslaget om restriktiv alkoholpolitik där M-ledamöterna är svagt negativa.

De fem omstridda förslagen med starkast samband mellan ledamöternas partitillhörighet och åsikter är samtliga av vänster-högerkaraktär och handlar i tur och ordning om att öka inslaget av kundvalssystem (+24), låta privata entreprenörer utföra mer av den kommunala verksamheten (+16), höja skatten hellre än att minska servicen (+12), införa vårdnadsbidrag för barn mellan 1 och 3 år (-13) och satsa mer på friskolor (-20). I fyra av fem fall finner vi den största åsiktsskillnaden mellan V- och M-ledamöter. Undantaget här är frågan om vårdnadsbidrag där åsiktsskillnaden är störst mellan S- och Kd-ledamöter.

När det gäller förslagen om intensifierat jämställdhetsarbete och ökad kommunal flyktingmottagning har vi gått vidare och prövat vad som med lite god vilja kan kallas för en variant av ”närvarons politik”, det vill säga att en grupps närvaro och storlek i en politisk församling har betydelse för den politik som förs (jfr t ex Phillips 1995).

Kvinnliga ledamöter är som förväntat mer positiva än manliga ledamöter till förslaget om intensifierat kommunalt jämställdhetsarbete (+77 mot +59) samtidigt som det kanske är något förvånande att den könsskillnaden är betydligt mindre bland S- och V-ledamöter och helt saknas bland MP-ledamöter. Däremot finns det inte någon tydlig effekt av ”närvarons politik” i form av procentandelen kvinnliga kommunfullmäktigeledamöter: Det finns visserligen ett samband mellan den kontextuella variabeln andel kvinnor i kommunfullmäktige (som varierar mellan 20 och 58 procent) och ledamöternas åsikt om förslaget att intensifiera jämställdhetsarbetet, men sambandet är mycket svagt (Pearsons r=0,06).

När vi förflyttar oss till frågan kommunal flyktingmottagning tycks det till en början som att det finns ett visst stöd för ”närvarons politik”: Kommunfullmäktigeledamöter i kommuner där Sverigedemokraterna inte fick något mandat i valet 2006 är nämligen mer positiva till flyktingmottagning i den egna kommunen (+41) jämfört med ledamöter i kommuner där Sverigedemokraterna fick minst ett mandat (+27). Men eftersom Sverigedemokraternas kommunfullmäktigemandat i allt väsentligt är lokaliserade till södra Sverige är det samtidigt svårt att bortse från att den åsiktsskillnaden istället handlar om politisk geografi och partiernas skiftande styrkeförhållanden.

Ett försök att hålla den typen av skillnader under kontroll är att jämföra åsikterna om kommunal flyktingmottagning mellan ledamöter i kommuner med besatta SD-mandat (3 732 ledamöter) och ledamöter i kommuner med SD-mandat där dessa är obesatta (779 ledamöter). Resultatet av den prövningen är dock snarast negativt för hypotesen om närvarons politik och visar att kommunfullmäktigeledamöter i kommuner med besatta och obesatta SD-mandat har samma inställning till kommunal flyktingmottagning (+28 respektive +26). Utifrån det här enkla testet är vår slutsats att Sverigedemokraternas närvaro i kommunfullmäktige beror på ett mindre flyktingvänligt opinionsklimat, snarare än att Sverigedemokraterna påverkar opionionsklimatet bland övriga partiers ledamöter i kommunfullmäktige.

Figur 4. Kommunfullmäktigeledamöters inställning till flyktingmottagning i kommuner där SD har respektive inte har mandat, och i kommuner där SD har minst ett mandat som är besatt, respektive kommuner där SD bara har ett obesatt mandat.


Kommentar: Talen visar balansmått för förslaget ”Ta emot fler flyktingar i kommunen”, där ett högre värde innebär en mer positiv inställning. Sverigedemokraternas ledamöter har inte tagits med i beräkningen av balansmåtten.

Frågor till läsarna
Kommunpolitiker verkar vara mer negativa till att satsa mer på friskolor än att låta privata entreprenörer utföra mer av den kommunala verksamheten generellt. Vad kan det bero på?

Och vad beror det på att politiker i kommuner där Sverigedemokraterna är representerade är mindre positiva till att ta emot fler flyktingar än politiker i kommuner där Sverigedemokraterna inte är representerade? Beror det på att kommunmedborgarna efterfrågar en mindre flyktingvänlig politik i dessa kommuner eller att Sverigedemokraternas representanter påverkar övriga politiker?

Referens
Phillips, Anne (1995): The Politics of Presence, Clarendon Press, Oxford.

2 kommentarer:

  1. Hej!

    Jag funderar lite på Sveriges ungdomsråds blogg utifrån era siffror. Det är intressant att läsa, men jag efterfrågar fler siffror på hur intresserade politiker är att diskutera demokrati och styrningsfrågor och inte bara sakfrågor. Varför är det inte mer intressant och angeläget att så få medborgare deltar politiskt (siffror från SKL:s medborgardialogsprojekt visar att endast 14% av alla medborgare kontaktat en politiker under 2008), och skiljer det sig ifrån parti till parti, från kommun till kommun i hur mycket detta ses som ett problem?

    http://sverigesungdomsrad.se/blogg/2010/5/14/tar-partierna-ansvar-for-demokratin.html

    SvaraRadera
  2. Mats Einarsson (v) Botkyrka17 maj 2010 10:32

    Friskolor etableras utan att kommunen har någon reell möjlighet att påverka det, vilket ofta ställer till det i den egna skolorganisationen (överkapaciteter som är svåra att reducera snabbt m.m.). Övriga privata entreprenader sker i regel genom ett initiativ från kommunen själv.

    SvaraRadera