Inflytande och kunskap

Hur kunniga är de olika kommunpolitiska aktörerna om kommunpolitiken? Våra resultat visar att kommunstyrelsens ordförande upplevs vara den mest kunniga aktören, medan medborgarna anses vara minst kunniga. Kommunfullmäktigeledamöternas uppfattning om hur mycket inflytande tjänstemän bör ha står i proportion till hur kunniga tjänstemännen uppfattas vara, medan motsvarande parallell inte återfinns när det gäller medborgarnas inflytande och kunskaper.

I vårt föregående inlägg redovisade vi hur kommunfullmäktigeledamöterna uppfattade nio kommunpolitiska aktörers inflytande i kommunpolitiken. Men hur mycket kunskap om kommunpolitiska frågor har de olika aktörerna? I Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen 2008-2009 fick ledamöterna ta ställning till hur kunniga samma nio aktörer aktörer är om politiska frågor i kommunen. Svar lämnades på en skala mellan 0 (inte alls kunnig) och 10 (mycket kunnig). Med hjälp av frågan om den uppskattade kunskapen kan vi också undersöka vilka aktörer som bedöms ha mer inflytande än kunskap och vice versa. Medelvärdena för varje aktörs uppskattade kunskap redovisas i figur 11, där gula staplar visar medelvärdet för uppfattat inflytande, och blå staplar visar medelvärdet för uppfattad kunskap.

Figur 11. Kommunfullmäktigeledamöternas uppfattning om nio kommunpolitiska aktörers inflytande och kunskap. Medelvärden 0-10, 0: mycket litet inflytande/kunskap, 10: mycket stort inflytande/kunskap.


Rangordningen av aktörerna efter kunskap precis densamma som för inflytande. De aktörer som bedöms ha mycket inflytande bedöms också ha mycket kunskap. Det finns dock ett undantag: kategorin ”Du själv”. De svarande i undersökningen anger i genomsnitt att de själva har 1,2 poäng mindre inflytande än kunskap. Kommunstyrelsens ordförande och kommunstyrelsen som helhet bedöms ha mer inflytande än kunskap (+1,1 respektive +1,4). Tjänstemän, övriga kommunpolitiker, statliga myndigheter och medborgare bedöms ha ungefär lika mycket kunskap som inflytande. Det lokala näringslivet och journalister bedöms ha mindre inflytande än kunskap (-0,4 respektive -0,6).

Resultaten visar att kommunfullmäktigeledamöterna anser att de som har mest inflytande också har mycket kunskap. Men frågan är om det också bör vara så. Filosofen Platon är den kanske mest kända förespråkaren för det som brukar kallas expertstyre. I hans ögon var det Atenska folkstyret olämpligt, eftersom endast ett fåtal hade de kunskaper Platon ansåg vara nödvändiga för att styra.

Genom att kombinera kommunfullmäktigeledamöternas uppfattning om hur mycket kunskap de olika kommunpolitiska aktörerna har med hur mycket inflytande ledamöterna anser att de borde ha kan vi få en bild av hur ”Platonskt” de folkvalda politikerna tänker. Om ledamtöerna tänker som Platon borde vi finna att de ledamöter som uppfattar att en aktör har mycket kunskap också tycker att den aktören borde ha större inflytande. Om de däremot har andra argument för varför en aktör bör ha mer eller mindre inflytande borde vi inte finna något sådant samband. I figur 12 redovisas resultatet av fyra sådana analyser. I diagrammen återfinns den uppfattade kunskapen på den horisontella X-axeln och balansmåttet för om aktören borde ha mer eller mindre inflytande på den vertikala Y-axeln. En linje som pekar diagonalt uppåt höger visar att det finns ett samband mellan uppfattad kunskap och önskat inflytande. Desto brantare lutning på linjen, desto starkare samband, och desto mer stöd för Platon.

Figur 12. Samband mellan kommunfullmäktigeledamöternas uppfattning om hur mycket kunskap fyra kommunpolitiska aktörer har och vilket inflytande de anser att aktörerna borde ha.


För kommunstyrelsens ordförande och tjänstemännen finns ett tydligt samband mellan uppfattad kunskap och ökat inflytande. De kommunfullmäktigeledamöter som anser att aktörerna har mycket kunskap är också mer positivt inställda till att de ska ha ökat inflytande. Samma mönster finns också för statliga myndigheter, det lokala näringslivet och journalister som bevakar kommunpolitiken. För ”du själv” och medborgare är linjen däremot ”platt”, vilket innebär att det inte finns något samband mellan upplevd kunskap och ökat inflytande för dessa aktörer. Motsvarande figurer för alla nio aktörer finns här.

Sammantaget håller de svenska kommunfullmäktigeledamöterna inte med Platon. Kopplingen mellan kunskap och önskat inflytande återfanns framförallt för expertaktörer som bygger sin legitimitet på just kunskap. För medborgare och folkvalda aktörer är kopplingen betydligt svagare. Undantaget är kommunstyrelsens ordförande.

Frågor till läsarna
Är kommunstyrelsens ordförande den mest kunniga aktören i kommunpolitiken? Bör medborgarinflytandet stå i proportion till hur kunniga och insatta medborgarna är i kommunpolitiska frågor?

Makt och inflytande i kommunpolitiken

Vilka kommunpolitiska aktörer uppfattas ha mest inflytande och vilka bör ha mer respektive mindre inflytande? Kommunfullmäktigeledamöterna anser att kommunstyrelsens ordförande har mest inflytande medan medborgarna anses ha minst. Kvinnliga och manliga kommunpolitiker känner sig i genomsnitt lika inflytelserika. Närmare hälften av kommunfullmäktigeledamöterna anser att tjänstemännen bör ha mindre inflytande.

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det först av allt i Regeringsformen. På valdagen, då folket väljer om eller väljer nya representanter, är detta givetvis sant. Men hur ser det ut mellan valen, i politikens vardag? Har medborgarna inflytande även då, eller är då makten helt överlämnad till de folkvalda representanterna? I Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen 2008-2009 ställdes ett antal frågor om makt och inflytande i kommunpolitiken. Frågorna ger naturligtvis inga definitiva svar på hur inflytelserika de olika aktörerna verkligen är. Däremot säger de något om hur inflytelserika de olika aktörerna uppfattas vara bland kommunfullmäktigeledamöterna.

Kommunfullmäktigeledamöterna i undersökningen fick för nio olika aktörer ta ställning till hur stort inflytande var och en av aktörerna har över kommunens politiska verksamhet. De nio aktörerna var kommunstyrelsen, kommunstyrelsens ordförande, övriga kommunpolitiker, tjänstemännen, medborgarna, statliga myndigheter, det lokala näringslivet, journalister som bevakar kommunpolitiken och ”Du själv”. Svaren lämnades på en elvagradig skala från 0 (har inget inflytande alls) till 10 (har mycket stort inflytande). I figur 9 har de nio aktörerna rangordnats efter genomsnittligt uppfattat inflytande. Ett högre medeltal indikerar att fullmäktigeledamöterna uppfattar aktören som mer inflytelserik.


Figur 9. Kommunfullmäktigeledamöternas uppfattning om nio kommunpolitiska aktörers inflytande. Medelvärden 0-10, 0: mycket litet inflytande, 10: mycket stort inflytande.


Föga förvånande menar svenska kommunfullmäktigeledamöter att kommunstyrelsens ordförande och kommunstyrelsen är de mest inflytelserika aktörerna i kommunpolitiken (medeltal 8,7 respektive 8,6). Därefter är det ett hopp ner till tjänstemännen (6,8). Tjänstemännen uppfattas med andra ord som mer inflytelserika än övriga kommunpolitiker (6,2). Medeltalet för ”Du själv” var 6,1. De fyra aktörer som agerar utanför kommunhuset uppfattas som de minst inflytelserika. Statliga myndigheter (5,8), det lokala näringslivet (5,1) och journalister som bevakar kommunpolitiken (4,8) återfinns kring mitten på skalan. Medborgarna uppfattas ha minst inflytande över kommunens politiska verksamhet bland de aktörer vi frågat om (4,4).

Med hjälp av svaren på frågan om hur inflytelserik ”Du själv” kan vi få en bild av hur inflytelserika olika kategorier av politiker uppfattar att de är. Föga förvånande uppfattar ledamöter i kommunstyrelsen och ledamöter från den styrande majoriteten att de har mer inflytande än kommunfullmäktigeledamöter som inte ingår i kommunstyrelsen och som är i opposition. Kommunpolitiken framstår också som relativt jämställd. I genomsnitt finns det väldigt små skillnader mellan kvinnors och mäns upplevda inflytande (6,2 för kvinnliga politiker och 6,1 för manliga). Också inom partierna är skillnaderna mellan hur inflytelserika kvinnliga och manliga ledamöter uppfattar sig mycket små.

Hur anser då kommunfullmäktigeledamöterna att inflytandet bör vara? Vilka aktörer bör ha mer respektive mindre inflytande? För var och en av de nio aktörerna ställde vi frågan ”Anser du att någon eller några av aktörerna bör ha mer eller mindre inflytande över kommunens politiska verksamhet?”. Svarsalternativen var ”bör ha mindre inflytande”, ”bör ha samma inflytande som idag” och ”bör ha mer inflytande”. I figur 10 redovisas kommunfullmäktigeledamöternas syn på hur inflytandet för olika aktörer bör förändras.

Figur 10. Kommunfullmäktigeledamöternas inställning till vilka av nio kommunpolitiska aktörer som bör ha mer respektive mindre inflytande. För varje aktör redovisas procentandelen som angett respektive svarsalternativ samt ett balansmått.

Kommentar: Balansmåttet har beräknats genom att ta andelen som anser att aktören bör ha mer inflytande minus andelen som anser att aktören bör ha mindre inflytande, och kan således variera mellan -100 (alla anser att aktören bör ha mindre inflytande) och +100 (alla anser att aktören bör ha mer inflytande).

Kommunfullmäktigeledamöterna anser framförallt att det är medborgarna som bör ha mer inflytande än idag. De som anser att medborgare bör ha mer inflytande är 46 procentenheter fler än de som anser att de bör ha mindre inflytande (47 minus 1 = 46). Majoriteten (52 procent) anser dock att medborgarna bör ha samma inflytande som idag, och det gäller också för alla andra aktörer: Mer än hälften av kommunfullmäktigeledamöterna anser att inflytandet för de olika aktörerna bör vara samma som idag. Det är lika många kommunfullmäktigeledamöter som anser att kommunstyrelsen bör ha mer inflytande som anser att kommunstyrelsen bör ha mindre inflytande. Den aktör som ledamöterna framförallt anser bör ha mindre inflytande är tjänstemännen: Hela 44 procent av Sveriges kommunfullmäktigeledamöter anser att tjänstemännen bör ha mindre inflytande idag, medan endast 2 procent anser att de bör ha mer.

De ledamöter som uppgett att de är heltidspolitiker är dock inte lika negativt inställda till tjänstemännens inflytande som fritidspolitiker (balansmått -36 jämfört med -42 bland fritidspolitiker), men desto mer negativa till journalisters inflytande (balansmått -47 jämfört med -37 bland fritidspolitiker).

Frågor till läsarna
Känner ni igen den här bilden av olika kommunpolitiska aktörers inflytande? Stämmer det med era erfarenheter att manliga och kvinnliga kommunfullmäktigeledamöter har lika mycket inflytande? Varför tror ni att så många kommunfullmäktigeledamöter anser att tjänstemännen bör ha mindre inflytande?

Medborgardialog med vem?

Vad kommunfullmäktigeledamöter tycker om medborgardialog är en komplex fråga. Medborgarna är inte ett enhetligt kollektiv utan består av många olika grupper och aktörer. Kommunfullmäktigeledamöterna är mycket mer positiva till att föra dialog med det egna partiets väljare än med enfråge- och aktionsgrupper. De är också relativt sett negativa till medborgardialog via opinionsundersökningar och medborgarpaneler.

I tidigare inlägg har vi visat konstaterat att Sveriges kommunfullmäktigeledamöter är mer positiva till renodlad representativ demokrati än till representativ demokrati med deltagardemokratiska inslag, men också att de är positiva till medborgardialog – i synnerhet på idékläckarstadiet och när politiska beslut skall utvärderas. Men vilka grupper och aktörer tycker kommunfullmäktigeledamöterna att det är viktigast att föra dialog med i mellanvalsdemokratin? I vår enkät fick ledamöterna ta ställning till totalt nio olika grupper och aktörer. Resultaten redovisas i figur 8 nedan.

Figur 8. Grupper och aktörer som Sveriges kommunfullmäktigeledamöter tycker det är viktigast att föra dialog med.

Kommentar: Enkätfrågan löd ”Hur viktigt är det att under mellanvalsperioden föra politisk dialog med följande grupper och aktörer?” Svarsalternativen gick från 0 (Inte alls viktigt) till 10 (Mycket viktigt).

Fullmäktigeledamöterna tycker det är viktigast att föra dialog med det egna partiets väljare (9,0 på viktighetsskalan från 0 till 10) och där näst med medborgare som har svårt att göra sin röst hörd (8,6), enskilda personer som man träffar i vardagen (8,4), medborgare i brukarråd och brukarstyrelser (8,3), enskilda personer som hör av sig och vill framföra synpunkter (8,0) och medborgare vid dialogmöten i samband med fullmäktigesammanträden (7,4).

De tre minst viktiga aktörerna att föra dialog med är enligt fullmäktigeledamöterna de två indirekta kontaktformerna med ”folkviljan” i form av representativa urval av medborgare genom opinionsundersökningar respektive genom medborgarpaneler (båda 6,6) och medborgare i enfråge- och aktionsgrupper (6,5). Lite hårdraget vill kommunfullmäktige-ledamöterna med andra ord, och föga förvånande, främst föra dialog inom ramen för den partibaserade representativa demokratin (det egna partiets väljare), med grupper i utanförskap och med det som många ledamöter själva brukar beskriva som ”skvallercentralen” (enskilda personer i vardagen).

Deltagardemokratin i form av enfråge- och aktionsgrupper hamnar däremot längst ner på viktighetslistan. Det som kanske överraskar mest är kommunfullmäktigeledamöternas relativa kallsinne till att lyssna av den kommunala folkviljan via opinionsundersökningar och medborgarpaneler.

Fråga till läsarna
Varför tror du att kommunpolitikerna är mer skeptiska till att föra dialog med representativa urval av medborgare än med enskilda personer som vänder sig till sina dem på eget initiativ?

Kommunpolitiker tycker om medborgardialog

De regelbundet återkommande valen är den representativa demokratins högtidsdagar. Det är då som medborgarna på en gång kan blicka bakåt och utkräva ansvar för den politik som har förts och blicka framåt och rösta på de program och de vallöften som de vill se förverkligade.

Men det finns också någonting mindre flärdfullt och mindre uppmärksammat som skulle kunna kallas för den representativa demokratins vardag, eller kort och gott mellanvalsdemokrati (Brothén & Gilljam 2006). Och en väl fungerande representativ demokrati utesluter inte, utan snarast kräver, att det finns någon form av relationer och kommunikation mellan medborgare och representanter även mellan valen. Det är den typen av mellanvalskommunikation som står i centrum i det här inlägget.

I 2008-2009 års Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökning ställdes flera olika frågor om de förtroendevaldas syn på medborgardialog i mellanvalsdemokratin. Vi börjar med frågorna om när i den politiska beslutsprocessen från ax till limpa som kommunfullmäktigeledamöterna tycker det är viktigast respektive mindre viktigt med medborgardialog. Vi frågade om totalt sju olika faser eller stadier i beslutsprocessen – från när initiativ och idéer väcks tidigt i processen, via utredning, beslut och genomförande, till när beslutet efter en tid utvärderas. Svaren lämnades på en skala från 0 (inte alls viktigt) till 10 (mycket viktigt). Resultaten från dessa viktighetbedömningar redovisas i figur 7 där de olika faserna är ordnade efter när i den politiska beslutsprocessen de ligger.

Figur 7. Kommunfullmäktigeledamöternas inställning till hur viktigt det är med medborgardialog i olika skeden av den politiska beslutsprocessen (medeltal från 0-10).

Kommentar: Enkätrågan löd ”Hur viktigt tycker du att det är att föra dialog med medborgarna i följande skeden av den politiska beslutsprocessen?”. Svarsalternativen gick från 0 (Inte alls viktigt) till 10 (Mycket viktigt).

Sveriges kommunfullmäktigeledamöter tycker att det är viktigast med medborgardialog i slutet och i början av den politiska beslutsprocessen. Medborgardialog är som allra viktigast när beslut efter en tid utvärderas (medelvärde 8,2 på viktighetsskalan från 0 till 10) och därefter när initiativ och idéer väcks tidigt i processen (7,9), när utredningar inför beslut genomförs (7,8) och när beslutsförslag diskuteras inför beslutsfattande (7,5). De faser i beslutsprocessen där ledamöterna bedömer att medborgardialog relativt sett är mindre viktigt är när beslutsförslag formuleras (6,6), när besluts fattas (6,2) och när förvaltningen genomför beslut (6,0).

Det är knappast förvånande att kommunfullmäktigeledamöterna tycker det är viktigt med medborgerlig input i beslutsprocessens tidiga skeden och när beslutscirkeln så att säga sluts och besluten skall omprövas. Och det är inte heller förvånande att ledamöterna vill vara relativt sett mer i fred med sin huvuduppgift att fatta beslut. Det som möjligen överraskar är att förvaltningsgenomförande är den fas i beslutsprocessen där medborgardialog bedöms som relativt sett minst viktig. Trots alla olika former av brukarråd och brukarstyrelser kopplade till den kommunala förvaltningens genomförandeled som vuxit fram under de senaste 20 åren, är det paradoxalt nog just i förvaltningsledet som kommunfullmäktigeledamöterna tycker det är minst viktigt med medborgardialog.

Fråga till läsarna
Hur kommer det sig att medborgardialog anses vara minst viktigt när förvaltningen genomför de fattade besluten? Är det kanske förvaltningen som ska föra den typen av medborgardialog?

Referens
Brothén, Martin och Mikael Gilljam (2006): Mellanvalsdemokrati. I Hanna Bäck & Mikael Gilljam (red) Valets mekanismer. Malmö: Liber.

Sveriges mest och minst deltagardemokratipositiva kommuner

Sveriges kommunfullmäktigeledamöter är mer positiva till renodlad representativ demokrati jämfört med representativ demokrati kompletterad med deltagardemokrati. Det opinionsläget återfinns i nästan samtliga Sveriges kommuner. Endast i Upplands-Bro finns en övervägande positiv inställning till deltagardemokrati.

Synen på representativ demokrati kontra deltagardemokrati varierar mellan Sveriges 290 kommuner. Vi har beräknat ett balansmått för varje kommun som visar andelen ledamöter som är positiva till deltagardemokratiska komplement minus andelen ledamöter som är negativa. Balansmåttet kan precis som tidigare variera mellan +100 (då samtliga ledamöter i kommunen är positiva) och -100 (då samtliga ledamöter i kommunen är negativa). I tabell 7 presenteras de tio kommuner vars fullmäktigeledamöter är mest positiva till deltagardemokrati och de tio kommuner vars fullmäktigeledamöter är mest negativa till deltagardemokrati. Resultaten för Sveriges samtliga 290 kommuner redovisas i appendix 2.

Tabell 7. Sveriges mest och minst deltagarpositiva kommuner.
Minst positiva till deltagardemokrati		Balansmått	Mest positiva till deltagardemokrati		Balansmått
1	Nordmaling	-100	1	Upplands-Bro	+10
2	Götene	-92	2	Herrljunga	+-0
3	Robertsfors	-90	3	Älvdalen	+-0
4	Karlsborg	-90	4	Perstorp	-4
5	Gullspång	-87	5	Jokkmokk	-5
6	Bjuv	-87	6	Vaxholm	-5
7	Tranemo	-85	7	Storuman	-9
8	Hultsfred	-85	8	Hällefors	-12
9	Stenungsund	-84	9	Filipstad	-13
10	Habo	-82	10	Strömsund	-13
Kommentar: Frågans formulering finns här. Balansmåttet har beräknats genom att ta andelen positiva till deltagardemokrati minus andelen positiva till renodlad representativ demokrati.

Med den frågeformulering vi har använt är det endast i Upplands-Bro (+10) och i Herrljunga och Älvdalen (båda +-0) som förespråkarna för mer deltagardemokrati inte befinner sig i minoritet bland kommunfullmäktigeledamöterna. I Sveriges övriga 287 kommuner finns fler motståndare än förespråkare till deltagardemokrati, och i Nordmaling (-100), Götene (-92), Robertsfors (-90) och Karlsborg (-90) med flera kommuner är motståndet minst sagt kompakt. Vi avstår i det här sammanhanget från att försöka klura ut vad det kan vara som förklarar den stora spännvidden i synen på deltagardemokrati mellan kommunerna i den vänstra och högra kolumnen i tabell 7. Vad vi med säkerhet kan säga är dock att spännvidden i mycket liten utsträckning (endast tre procent förklarad varians) har med partiernas skiftande styrkeförhållanden i olika kommuner att göra. Vår gissning är att det istället handlar om kommunspecifika erfarenheter av olika typer av medborgarprotester och deltagardemokratiska experiment och om förekomst respektive avsaknad av ”eldsjälar” bland förtroendevalda och tjänstemän som driver den här typen av demokratifrågor i kommunen.

Det finns samtidigt stora variationer mellan vad ledamöterna inom de olika kommunerna tycker. Våra analyser visar att inställningen till deltagardemokrati hänger samman med politiskt ansvar och erfarenhet av politiskt arbete: Kommunfullmäktigeledamöter i den styrande majoriteten är klart mer negativa till deltagardemokrati jämfört med ledamöter i opposition (-60 mot -32). Stödet för deltagardemokratin avtar dessutom med den politiska erfarenheten (-34 bland politiker med 0-6 års erfarenhet av politik mot -64 bland politiker med minst 22 års politisk erfarenhet). Båda dessa resultat, om än något svagare, återfinns inom samtliga partier, vilket innebär det inte i första hand handlar om att vissa partiers ledamöter oftare befinner sig i regeringsställning eller ha mer politisk erfarenhet.

Frågor till läsarna
Vad tror ni det är som gör att kommunerna ser så olika på avvägningen mellan representativ demokrati och deltagardemokrati? Och vad är det som gör att oppositionsledamöter, från samtliga partier, är mer positiva till deltagardemokrati än majoritetsledamöter?

Kommunpolitiker tycker (inte) om deltagardemokrati

Svenska kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter är skeptiska till att komplettera den representativa demokratin med deltagardemokrati. Men det finns samtidigt stora skillnader mellan de politiska partierna: Kommunfullmäktigeledamöter från Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har en klart positiv inställning till deltagardemokrati.

Diskussionerna om demokratins utveckling och vitalisering i Sveriges kommuner handlar i stor utsträckning om och i så fall på vilket sätt den representativa demokratin skall kompletteras med olika former av så kallad deltagardemokrati: I den kommunala representativa demokratin är det medborgarnas viktigaste uppgift att rösta fram de partier och representanter som under den följande mandatperioden skall sköta det politiska beslutsfattandet. I den utsträckning som den representativa demokratin kompletteras med deltagardemokratiska inslag har medborgarna dessutom möjlighet att göra sina röster hörda genom sådant som uppvaktningar, namninsamlingar, aktioner och demonstrationer och ibland också genom folkomröstningar.

I 2008-2009 års Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökning bad vi ledamöterna att ge sin syn på representativ demokrati kontra deltagardemokrati. Vi använde en så kallad dialogfråga som tidigare ställts till ett representativt urval av medborgare inom ramen för 2001 års SOM-undersökning. I frågan fick två fingerade personer, A och B, framföra sina uppfattningar om hur demokratin i samhället fungerar bäst. Ledamöterna ombads därefter att ange om de höll med person A eller person B (fyra svarsalternativ).



Enligt resultaten från 2001 års SOM-undersökning fördelade sig svenska folket relativt jämnt mellan de två demokratialternativen A och B: 56 procent av dem som besvarade frågan höll på det hela taget eller mest med person A som argumenterade för representativ demokrati medan 44 procent på det hela taget eller mest höll med person B som argumenterade för representativ demokrati kompletterad med deltagardemokrati (balansmått -12, där minusvärden anger övervikt för representativ demokrati och plusvärden övervikt för mer deltagardemokrati; måttet kan variera mellan -100 och +100). Motsvarande resultat för 2008-2009 års samtliga kommun- och landstingsfullmäktige-ledamöter och för kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter från olika partier redovisas i figur 5.

Figur 5. Kommun- och landstingsfullmäktigeledamöternas inställning till representativ demokrati kontra deltagardemokrati (minusvärden anger övervikt för representativ demokrati och plusvärden övervikt för mer deltagardemokrati).

Kommentar: Balansmått, minusvärden anger övervikt för representativ demokrati och plusvärden övervikt för mer deltagardemokrati; måttet kan variera mellan -100 och +100.

Svenska kommunpolitiker årgång 2008-2009 är betydligt mer negativa till deltagardemokrati jämfört med svenska folket årgång 2001. Med den frågeformulering vi har använt i undersökningen föredrar hela tre fjärdedelar (74 procent) av fullmäktigeledamöterna den ”rena” representativa demokratin medan endast en fjärdedel (26 procent) föredrar representativ demokrati kompletterad med deltagardemokrati (balansmått -48). Motsvarande siffror för lanstingsledamöter är 76 procent för representativ demokrati och 24 procent för deltagardemokrati (-52). Den relativt medborgarna klart mer negativa inställningen är möjligen inte så förvånande eftersom tidigare forskning (där synen på demokrati mätts på annat sätt) visar att svenska kommunstyrelse¬ordförande (borgmästare) vid en jämförelse med borgmästare i 16 andra europeiska länder var de som var mest negativa till deltagardemokrati (Karlsson 2006).

Trots den generellt sett negativa inställningen till deltagardemokrati finns det betydande skillnader mellan kommunpolitiker från olika partier. Den representativa demokratin har sina starkaste förespråkare bland ledamöter från i tur och ordning Moderaterna (-72), Socialdemokraterna (-64), Folkpartiet (-64), Centerpartiet (-50) och Kristdemokraterna (-46) samtidigt som det finns en mycket positiv inställning till deltagar¬demokratiska komplement bland ledamöter från i tur och ordning Miljöpartiet (+64), Sverigedemokraterna (+44) och Vänsterpartiet (+26) (men inte bland V-landstingsledamöter, -2). Stödet för den traditionella representativa demokratin återfinns med andra ord bland ledamöter från stora partier och partier i det politiska mittfältet medan stödet för mer deltagardemokrati återfinns bland ledamöter från vad som skulle kunna kallas antietablissemangspartier till vänster och höger.

Fråga till läsarna
Med tanke på inriktningen på mycket av det kommunala demokratiutvecklingsarbetet hade vi förväntat oss en mer positiv inställning till deltagardemokrati. Vad tror ni att skillnaden mellan ledamöternas opinion och demokratiutvecklingsarbete beror på? Varför tror ni att staplarna för de olika partierna i figur 5 pekar åt olika håll?

Referens
Karlsson, David (2006): Den svenske borgmästaren. Kommunstyrelsens ordförande och den lokala demokratin. Förvaltningshögskolans rapporter nr 80, Göteborg: Förvaltningshögskolan.

Kommunpolitikerna och kommunpolitikens spelregler

De konstitutionella frågorna har debatterats flitigt i Sverige, och det finns det som menar att förändrade politiska spelregler skulle göra demokratin bättre. I det här inlägget redovisar vi vad Sveriges kommunpolitiker tycker om olika förändringsförslag som har förekommit i dessa diskussioner. Bland annat visar vi att politikerna är mycket positiva till ökat brukarinflytande i skola och barnomsorg, men överlag skeptiska till folkomröstningar.

I tidigare inlägg har vi behandlat kommunpolitikers placering på vänster-/höger-dimensionen och deras politiska attityder i nationella och lokala sakfrågor. I de kommande inläggen redovisar vi vad politiker tycker om demokrati och hur de menar att folkstyret bäst förverkligas. Vi börjar med ett antal konkreta politiska förslag som syftar till att reformera hur demokratin fungerar i dagens kommuner.

I 2008-2009 års Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökning ställdes tolv frågor om spelreglerna för den kommunala politiken i vid bemärkelse. Som en katt bland hermelinerna ställdes också en fråga om inställningen till att genomföra fler nationella folkomröstningar. Flera av frågorna handlande om de förslag och diskussionspunkter som Grundlagsutredningen presenterade i sitt betänkande i slutet av 2008. I tabell 6 redovisas de 13 förslagen i popularitetsordning enligt balansmåttskolumnen näst längst till höger. Balansmåttet visar, precis som tidigare, andelen kommunfullmäktigeledamöter som tycker att ett förslag är mycket eller ganska bra minus andelen ledamöter som tycker förslaget är mycket eller ganska dåligt.


Förklaring av de statistiska måtten återfinns här.

Svenska kommunfullmäktigeledamöter kan endast sägas ha satt ner foten i betydelsen att det finns en tydlig majoritetsståndpunkt när det gäller fyra av de 12 förslagen om kommunpolitikens spelregler: Det finns ett klart stöd för förslaget att öka de lokala brukarnas inflytande över skola och barnomsorg (balansmått +56) och ett lika klart avståndstagande från förslagen att avskaffa möjligheten till medborgerlig förslagsrätt (-58) och att införa ett system med kommunal parlamentarism där samtliga kommunstyrelse¬ledamöter kommer från majoriteten i fullmäktige (-58). En klar majoritet av ledamöterna är också negativa till att minska antalet förtroendeuppdrag i kommuner och landsting (-38).

När det gäller övriga åtta förslag finns däremot betydande oenigheter med stora grupper av både förespråkare och motståndare. Så har till exempel Grundlagsutredningens förslag om möjlighet till kommunala extraval något fler förespråkare än motståndare (balansmått +19) medan Grundlagsutredningens förslag om en mer tvingande form av folkinitiativ har något fler motståndare än förespråkare (-8). Värt att notera i övrigt är bland annat att det finns en positiv övervikt för förslaget att införa en procentspärr mot småpartier i kommunvalen (+17) och en positiv övervikt för förslaget att radikalt öka inslaget av personröstning i kommunvalen (+17). När det gäller de två ”eviga” frågorna om skilda valdagar för riksdags- och kommunval och om folkvalda kommunstyrelseordförande (”borgmästare”) finns det däremot något fler negativa än positiva kommunfullmäktigeledamöter (båda -16).

Åsiktsskillnaderna i spelregelsfrågor mellan kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter är över lag små till obefintliga (tabell redovisas inte). Möjligen kan kommunfullmäktigeledamöterna sägas vara aningen mer positiva till personröstning och aningen mindre positiva till en småpartispärr i kommunvalen och till ökat brukarinflytande (skillnaden uppgår i samtliga tre fall till marginella 6 balansmåttsenheter).

Åsiktsskillnaderna mellan kommunfullmäktigeledamöter med olika partitillhörighet är som förväntat betydligt mindre i frågor om kommunpolitiska spelregler än i rikspolitiska frågor. Det genomsnittliga sambandet mellan partitillhörighet och åsikter i de åtta rikspolitiska frågorna i tabell 5 är 0,28 (Eta2) medan motsvarande genomsnittssamband för spelregelsfrågorna endast är 0,09.

Åsiktsskillnaderna mellan fullmäktigeledamöter från olika partier skiljer sig kraftigt åt mellan olika frågor. Frågorna om skilda valdagar, ökat inslag av personröstning och ett minskat antal kommunala förtroendeuppdrag kan betraktas som vänster-högerfrågor där ledamöter till vänster är negativa och ledamöter till höger är positiva. Frågan om att införa en småpartispärr i kommunvalen är av naturliga skäl storleksrelaterad med S- och M-ledamöter som klart positiva (båda +44) medan V-, Mp-, Kd- och Sd-ledamöter är klart negativa (-39, -57, -37 och -71). I de tre frågorna om folkomröstningar (nationella, kommunala och genom folkinitiativ) finner vi ett helt annorlunda och möjligen något överraskande mönster med Sd-, Mp- och V-ledamöterna som mycket positiva medan övriga partiers ledamöter är kluvna eller klart negativa.

Frågor till läsarna
Tycker Du att dagens spelregler för den lokala och regionala demokratin är de bästa tänkbara eller finns det reformer som Du menar skulle göra politiken bättre? Vilka reformer är det i så fall och varför?

Kommunpolitiker tycker om den egna kommunen

Vilken politik vill kommunpolitikerna föra på hemmaplan? I detta inlägg presenterar vi resultat som visar vad fullmäktigeledamöter från olika partier tycker i ett antal kommunpolitiska frågor. Vi visar bland annat att viljan att bedriva aktiv närings- och jämställdhetspolitik är stor medan inställningen till vårdnadsbidrag och friskolor är övervägande negativ.

I tidigare inlägg har vi redovisat kommunfullmäktigeledamöternas åsikter i rikspolitiska frågor och så kallade rikskommunala frågor. Vi övergår nu till de frågor som ledamöterna har möjlighet att direkt påverka i sitt fullmäktige.

I Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen ställdes elva förslagsfrågor som gällde den egna kommunen. De svenska kommunfullmäktigeledamöternas åsikter om de elva förslagen presenteras i tabell 5 där förslagen, precis som tidigare, är rangordnade från det mest till det minst populära enligt balansmåttskolumnen näst längst till höger. Kommunfullmäktigeledamöternas åsikter om de olika förslagen redovisas också efter partitillhörighet. I kolumnen längst till höger redovisas sambandet mellan partitillhörighet och åsikt med hjälp av det statistiska måttet Eta².



Med en viss förenkling kan två typer av kommunala förslag urskiljas: dels populära förslag med relativt små åsiktsskillnader mellan de olika partiernas ledamöter (de sex övre förslagen i tabellen), dels omstridda förslag med stora åsiktsskillnader mellan ledamöter från olika partier (de fem nedre förslagen).

De sex mest populära förslagen gällande den egna kommunen är i tur och ordning att stödja företag som vill etablera sig i kommunen (+80), att intensifiera jämställdhetsarbetet (+67), att införa fler öppna nämndsammanträden (+45), att satsa mer på kulturpolitiken (+42), att ta emot fler flyktingar i kommunen (+33) och att bedriva en mer restriktiv kommunal alkoholpolitik (+32). De sex förslagen har över lag klart fler förespråkare än motståndare inom samtliga partier med undantag för förslaget om kultursatsningar där M- och Sd-ledamöter är relativt sett mer negativa, förslaget om ökad flyktingmottagning där M-ledamöterna och ledamöterna från övriga partier är kluvna respektive svagt negativa och Sd-ledamöterna helt avvisande, och förslaget om restriktiv alkoholpolitik där M-ledamöterna är svagt negativa.

De fem omstridda förslagen med starkast samband mellan ledamöternas partitillhörighet och åsikter är samtliga av vänster-högerkaraktär och handlar i tur och ordning om att öka inslaget av kundvalssystem (+24), låta privata entreprenörer utföra mer av den kommunala verksamheten (+16), höja skatten hellre än att minska servicen (+12), införa vårdnadsbidrag för barn mellan 1 och 3 år (-13) och satsa mer på friskolor (-20). I fyra av fem fall finner vi den största åsiktsskillnaden mellan V- och M-ledamöter. Undantaget här är frågan om vårdnadsbidrag där åsiktsskillnaden är störst mellan S- och Kd-ledamöter.

När det gäller förslagen om intensifierat jämställdhetsarbete och ökad kommunal flyktingmottagning har vi gått vidare och prövat vad som med lite god vilja kan kallas för en variant av ”närvarons politik”, det vill säga att en grupps närvaro och storlek i en politisk församling har betydelse för den politik som förs (jfr t ex Phillips 1995).

Kvinnliga ledamöter är som förväntat mer positiva än manliga ledamöter till förslaget om intensifierat kommunalt jämställdhetsarbete (+77 mot +59) samtidigt som det kanske är något förvånande att den könsskillnaden är betydligt mindre bland S- och V-ledamöter och helt saknas bland MP-ledamöter. Däremot finns det inte någon tydlig effekt av ”närvarons politik” i form av procentandelen kvinnliga kommunfullmäktigeledamöter: Det finns visserligen ett samband mellan den kontextuella variabeln andel kvinnor i kommunfullmäktige (som varierar mellan 20 och 58 procent) och ledamöternas åsikt om förslaget att intensifiera jämställdhetsarbetet, men sambandet är mycket svagt (Pearsons r=0,06).

När vi förflyttar oss till frågan kommunal flyktingmottagning tycks det till en början som att det finns ett visst stöd för ”närvarons politik”: Kommunfullmäktigeledamöter i kommuner där Sverigedemokraterna inte fick något mandat i valet 2006 är nämligen mer positiva till flyktingmottagning i den egna kommunen (+41) jämfört med ledamöter i kommuner där Sverigedemokraterna fick minst ett mandat (+27). Men eftersom Sverigedemokraternas kommunfullmäktigemandat i allt väsentligt är lokaliserade till södra Sverige är det samtidigt svårt att bortse från att den åsiktsskillnaden istället handlar om politisk geografi och partiernas skiftande styrkeförhållanden.

Ett försök att hålla den typen av skillnader under kontroll är att jämföra åsikterna om kommunal flyktingmottagning mellan ledamöter i kommuner med besatta SD-mandat (3 732 ledamöter) och ledamöter i kommuner med SD-mandat där dessa är obesatta (779 ledamöter). Resultatet av den prövningen är dock snarast negativt för hypotesen om närvarons politik och visar att kommunfullmäktigeledamöter i kommuner med besatta och obesatta SD-mandat har samma inställning till kommunal flyktingmottagning (+28 respektive +26). Utifrån det här enkla testet är vår slutsats att Sverigedemokraternas närvaro i kommunfullmäktige beror på ett mindre flyktingvänligt opinionsklimat, snarare än att Sverigedemokraterna påverkar opionionsklimatet bland övriga partiers ledamöter i kommunfullmäktige.

Figur 4. Kommunfullmäktigeledamöters inställning till flyktingmottagning i kommuner där SD har respektive inte har mandat, och i kommuner där SD har minst ett mandat som är besatt, respektive kommuner där SD bara har ett obesatt mandat.


Kommentar: Talen visar balansmått för förslaget ”Ta emot fler flyktingar i kommunen”, där ett högre värde innebär en mer positiv inställning. Sverigedemokraternas ledamöter har inte tagits med i beräkningen av balansmåtten.

Frågor till läsarna
Kommunpolitiker verkar vara mer negativa till att satsa mer på friskolor än att låta privata entreprenörer utföra mer av den kommunala verksamheten generellt. Vad kan det bero på?

Och vad beror det på att politiker i kommuner där Sverigedemokraterna är representerade är mindre positiva till att ta emot fler flyktingar än politiker i kommuner där Sverigedemokraterna inte är representerade? Beror det på att kommunmedborgarna efterfrågar en mindre flyktingvänlig politik i dessa kommuner eller att Sverigedemokraternas representanter påverkar övriga politiker?

Referens
Phillips, Anne (1995): The Politics of Presence, Clarendon Press, Oxford.

Kommunpolitiker tycker om rikskommunala frågor

På många områden fattar riksdagen beslut som påverkar det lokala och regionala självstyrets omfattning. I detta inlägg redovisar vi vad kommunpolitiker tycker i ett antal viktiga frågor som handlar om var den politiska beslutsmakten skall ligga – på lokal, regional eller statlig nivå.

Vårt förra inlägg handlade om kommunpolitikernas åsikter i rikspolitiska sakfrågor. Nu skall vi gå vidare på samma tema, men nu handlar det inte om politikens innehåll utan om formerna för dess genomförande och relationen mellan de tre politiska nivåerna.

I 2008-2009 års Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökning ingick åtta frågor som kan klassificeras som rikskommunala i betydelsen att de handlar om ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner och om likvärdighet och utjämning mellan kommunerna men där staten (riksdagen) har beslutanderätten. Kommunfullmäktige-ledamöternas åsikter om de åtta förslagen, totalt och inom respektive parti, redovisas i tabell 4. Förslagen är rangordnade från det mest till det minst populära förslaget enligt balansmåttskolumnen näst längst till höger som visar andelen ledamöter som tycker att ett förslag är mycket eller ganska bra minus andelen ledamöter som tycker förslaget är mycket eller ganska dåligt. Graden av partipolitisering mäts här med hjälp av sambandsmåttet Eta2, där ett högt värde innebär att det finns stora åsiktsskillnader mellan ledamöter från olika partier.

Kommunfullmäktigeledamöterna är klart positiva till att verka för likvärdig service i landets kommuner (balansmått +53) och till det kommunala självstyret i form av att minska statens inflytande över kommunernas verksamhet (+45). Samtliga partiers ledamöter är positiva till likvärdig service i landets kommuner, men V-, S- och MP-ledamöter (+82, +71 respektive +65) är betydligt mer positiva än framförallt M-ledamöter (+16). När det gäller det kommunala självstyret är det istället de borgerliga partiernas ledamöter som är mest positiva (balansmått mellan +71 och +47) medan ledamöterna från V (-2), Mp (+21) och S (+26) har en mer ljum inställning.

De två frågorna om att förhindra företag med vinstsyfte att driva sjukhus (+9) och att begränsa möjligheterna till utförsäljning av kommunala bostadsbolag (+4) är som förväntat två tydliga vänster-högerfrågor (Eta2=0,59 respektive 0,51) som delar ledamötsopinionen nästan mitt itu: Vänsterpartiets och Socialdemokraternas ledamöter (+88 och +77 respektive +81 och +71) är mycket positiva medan de borgerliga ledamöterna och framförallt M-ledamöterna (-83 och -80) är mycket negativa. Förslaget om att minska den ekonomiska utjämningen mellan kommuner och landsting med hög och låg skattekraft (-18) är också svagt vänster-högerrelaterat, men här är det enbart M-ledamöterna som är svagt positiva medan övriga partiers ledamöter är klart eller svagt negativa.

Tre av de rikskommunala frågorna handlade om landstingens och regionernas uppgifter inom ramen för flernivådemokratin. Bland kommunfullmäktigeledamöterna finns, som förväntat, en negativ inställning till att överföra uppgifter från kommunerna till landstingen/regionerna (balansmått -33). Däremot finns det en svagt positiv inställning till att överföra uppgifter från staten till landstingen/regionerna (+16) men också, något märkligt, till avskaffa landstingen (+17). De två frågorna om att överföra statliga uppgifter till landstingen och att avskaffa landstingen är visserligen negativt korrelerade (-0,16, Pearsons r), men det är samtidigt 18 procent av samtliga kommunfullmäktigeledamöter som både vill överföra uppgifter från staten till landstingen och avskaffa landstingen. Vår bästa gissning är att detta resultat till stor del handlar om ledamöter som inte vill avskaffa den regionala beslutsnivån men väl ersätta landstingen med större regioner. I enlighet med en sådan tolkning finns det knappast något svagt positivt stöd för att avskaffa den regionala beslutsnivån i Sverige (som frågan om att avskaffa landstingen indikerar) utan förmodligen ett åtminstone svagt stöd för att behålla den beslutsnivån.

Frågor till läsarna
Vad tror ni det beror på att så många av ledamöterna svarar att de vill avskaffa landstingen? Är de kritiska mot de nuvarande landstingen och vill införa storregioner – eller gäller kritiken hela den regionala nivån?

Kommunpolitiker tycker om rikspolitik

I det här inlägget redovisar vi vad kommunpolitiker från olika partier tycker i en rad rikspolitiska frågor. För första gången kan vi också ge en bild av vad Sverigedemokraternas ledamöter står i olika frågor. När vi jämför med medborgarnas åsikter hittar vi den största skillnaden i frågan om flyktingmottagning.

I förra veckans inlägg redovisade vi hur kommunpolitiker placerade sig själva längs den ideologiska vänster-högerdimensionen. Det är nu dags att ta steget över till ledamöternas åsikter i konkreta sakfrågor. Vi inleder med en redovisning av åsikter i rikspolitiska frågor. De därpå följande inläggen kommer att handla om vad ledamöterna tycker i kommunpolitiska sakfrågor och i frågor om kommunpolitikens spelregler.

Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen innehöll åtta frågor om rikspolitik som alla var formulerade i termer av förslag. Avsikten med urvalet av frågor var att inte enbart fokusera på de mest centrala politikområdena, vilket innebär att endast två av de åtta frågorna – förslagen om att minska inkomstskillnaderna och att minska den offentliga sektorn – klart och tydligt hör hemma på den dominerande vänster-högerdimensionen. De övriga sex frågorna handlade också om viktiga politikområden men var samtidigt tänkta att fånga in opinionsläget i frågor som kan sägas ”gå på tvärs” mot eller ligger något vid sidan om vänster-högerdimensionen. Dessa frågor handlade om förslagen att minska försvarsutgifterna, ta emot färre flyktingar, satsa på ett miljövänligt samhälle, öka jämställdheten mellan kvinnor och män, införa euron som valuta och att på sikt avveckla kärnkraften.

Kommunfullmäktigeledamöternas åsikter om de åtta förslagen redovisas i figur 3. Förslagen är rangordnade från det mest till det minst populära förslaget enligt ett balansmått som visar andelen ledamöter som tycker att ett förslag är mycket eller ganska bra minus andelen ledamöter som tycker förslaget är mycket eller ganska dåligt. Balansmåttet kan med andra ord variera mellan +100 (alla är positiva) och -100 (alla är negativa).

Figur 3. Kommunpolitikers inställning till åtta rikspolitiska förslag.

Det klart mest populära förslaget bland 2008-2009 års kommunfullmäktigeledamöter var att satsa på ökad jämställdhet mellan kvinnor och män (balansmått +80) följt av förslaget att minska inkomstskillnaderna i samhället (+48). Ledamöterna var också i huvudsak positiva till att förslagen att införa euron som valuta (+21) och att satsa på ett miljövänligt samhälle (+16) och marginellt mer positiva än negativa till förslagen att minska försvarsutgifterna (+6) och att på sikt avveckla kärnkraften (+3). Kommunfullmäktigeledamöterna var däremot svagt negativa till att förslaget att minska den offentliga sektorn (-12) och klart negativa till förslaget att ta emot färre flyktingar (-40).

Föga förvånande finns det stora åsiktsskillnader mellan de olika partiernas kommunfullmäktigeledamöter, vilket innebär att frågorna kan sägas vara klart partipolitiserade. Graden av partipolitisering mäts här med hjälp av sambandsmåttet Eta2, där ett högt värde innebär att det finns stora åsiktsskillnader mellan ledamöter från olika partier. De mest partipolitiserade förslagen är i tur och ordning de två vänster-högerfrågorna om att minska den offentliga sektorn (Eta2=0,55) och att minska inkomstskillnaderna (Eta2=0,41) och förslaget att på lång sikt avveckla kärnkraften (Eta2=0,35). De minst partiskiljande förslagen är att minska försvarsutgifterna (Eta2=0,14) och att öka jämställdheten (Eta2=0,15).

Den största åsiktsmässiga spännvidden återfinns genomgående mellan kommunfullmäktigeledamöter från antingen Vänsterpartiet eller Miljöpartiet och ledamöter från antingen Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Folkpartiet. Trots att vi i ett tidigare inlägg sett att Sverigedemokraternas ledamöter i genomsnitt placerar sig själva nära mitten på vänster-högerdimensionen (5,7 på en skala från 0 till 10) hittar vi dem nu längst eller näst längst ut på åsiktsflanken i fyra av de åtta frågorna. Sverigedemokraternas ledamöter är mest negativa till flyktingmottagning och jämställdhet, näst mest negativa till euron, och mest positiva till försvaret.

Fem av de rikspolitiska förslagsfrågorna i 2008-2009 års kommun- och landstingsfullmäktigeundersökning har även ställts till ett riksrepresentativt urval av medborgare inom ramen för 2008 års SOM-undersökning. För tre av dessa frågor – om offentlig sektor, jämställdhet och kärnkraftsavveckling – är åsiktsöverensstämmelsen mellan kommunpolitiker och medborgare nästan perfekt (skillnaden uppgår till försumbara 2, 1 respektive 1 balansmåttsenhet). När det gäller förslaget att på sikt avveckla kärnkraften är medborgarna något mer positiva än kommunpolitikerna (balansmått +32 mot +16). Den största åsiktsskillnaden återfinns här för förslaget att ta emot färre flyktingar där medborgarna är klart positiva (+57) medan kommun-politikerna är klart negativa (-40).

Fråga till läsarna
Känner ni som är partipolitiskt aktiva igen er i de här åsiktsmönstren? Är Sverigedemokraternas åsiktsmönster det ni hade förväntat er?

Kommuner längst till vänster och höger

Hur stor är den ideologiska spännvidden mellan Sveriges kommuner? I det här inlägget redovisar vi vilka kommuner som befinner sig längst till vänster respektive längst till höger efter hur de enskilda kommunfullmäktigeledamöterna placerat sig på den ideologiska vänster-högerdimensionen. Överkalix och Vellinge återfinns längst till vänster respektive längst till höger. I mitten hittar vi Valdemarsvik och Götene.

Som tydligt framgått i våra två tidigare inlägg finns det en stark koppling mellan kommunpolitikernas partitillhörighet och deras ideologiska vänster-högerposition. Det är därför inte ett dugg förvånande att kommunfullmäktigeledamöter i kommuner med starkt röststöd för vänsterpartier befinner sig genomsnittligt klart till vänster medan kommunfullmäktigeledamöter i kommuner med starkt röststöd för partier till höger befinner sig genomsnittligt klart till höger.

Men det som förvånar är hur stora dessa skillnader faktiskt är. I tabell 2 presenteras de tio kommuner vars fullmäktigeledamöter i genomsnitt har placerat sig längst till vänster och de tio kommuner vars ledamöter har placerat sig genomsnittligt längst till höger. Eftersom andelen ledamöter som har besvarat enkäten varierar något mellan olika kommuner har vi viktar resultaten genom att tilldela de icke svarande ledamöterna den genomsnittliga vänster-högerpositionen för de svarande partikamraterna i samma kommun. Motsvarande kommunmedeltal för Sveriges samtliga 290 kommuner redovisas i Appendix 1.

Tabell 2. Kommuner längst till vänster och höger.
Mest vänster	Kommun	Viktat medelvärde	Mest höger	Kommun	Viktat medelvärde
1	Överkalix	2,5	1	Vellinge	7,9
2	Arjeplog	2,9	2	Danderyd	7,5
3	Malå	3,0	3	Lidingö	7,1
4	Degerfors	3,2	4	Täby	7,1
5	Skellefteå	3,2	5	Mullsjö	6,7
6	Fagersta	3,3	6	Hörby	6,6
7	Dorotea	3,3	7	Sollentuna	6,5
8	Ragunda	3,4	8	Ekerö	6,3
9	Gällivare	3,4	9	Lomma	6,2
10	Pajala	3,4	10	Vaxholm	6,2
Tabellen visar kommunmedelvärden för enkätfrågan: ”Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle du placera dig själv på en sådan vänster-högerskala?” Medelvärdena har viktats för att undvika snedfördelning på grund av olika svarsfrekvens bland partierna.

Tio-i-topp-listorna över Sveriges mesta vänster- respektive högerkommuner rymmer inga egentliga överraskningar: vänsterkommunerna, med Överkalix (vänster-högermedelvärde 2,5), Arjeplog (2,9) och Malå (3,0) i toppen, återfinns, med undantag för bruksorterna Degerfors och Fagersta, långt norrut; högerkommunerna, med Vellinge (7,9), Danderyd (7,5) och Lidingö (7,1) i toppen, återfinns, med undantag för Mullsjö, i Skåne och i Stockholmstrakten.

Det som fascinerar mer är istället det stora vänster-högeravståndet mellan olika kommuner – från den tydliga vänsterpositionen 2,5 i Överkalix till den tydliga höger-positionen 7,9 i Vellinge. Den statliga politiken för kommuner och landsting syftar till att skapa likvärdiga förutsättningar och förhållanden för alla kommuninvånare i Sverige. Men hur det faktiskt blir med den saken när många kommuner styrs utifrån vitt skilda ideologiska värderingar borde definitivt vara värt ett närmare studium.

Makt drar politiker åt höger

Finns det skillnader i ideologisk vänster-högerposition mellan kommunpolitiker i majoritetsställning och opposition respektive mellan kommunpolitiker med och utan uppdrag som kommunstyrelseledamot? Är det som Mays lag föreskriver att makt och ansvar drar politiker mot mitten?

I vårt föregående inlägg visade vi att kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter tar ut de ideologiska svängarna mer än riksdagsledamöter, vilket stämmer överens med Mays lag för ideologiska inompartiskillnader (May 1973) som förutsäger att ett partis mellanskikt i form av medlemmar och aktivister (kommun- och landstingspolitiker) är mer radikala än partiets toppskikt och ledning (riksdagsledamöter).

En ytterligare möjlighet att pröva Mays lag, men nu inom gruppen kommunpolitiker, är att jämföra kommunstyrelseledamöter med övriga ledamöter inom respektive parti och att jämföra kommunfull¬mäktige¬ledamöter i ”regeringsställning” (den styrande majoriteten) med kommunfullmäktigeledamöter i opposition inom respektive parti. Tanken är i båda fallen att ledamöter med ett direkt ansvar för den förda politiken i kommunen tvingas inta en mer samarbetsinriktad och därmed mindre radikal position närmare mitten på vänster-högerskalan jämfört med ledamöter utan direkt politiskt ansvar (se tabell 1).

Mays lag kan med lite god vilja sägas få ett visst om än inte alls lika starkt stöd även i dessa analyser. Inom Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Folkpartiet befinner sig kommunstyrelse¬ledamöter genomgående något närmare mitten på vänster-högerskalan än icke KS-ledamöter (0,3, 0,2 respektive 0,1 enheter) medan det omvända däremot gäller för Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna (0,2 respektive 0,1 enheter); inom Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet finns det ingen skillnad i vänster-högerposition mellan KS-ledamöter och icke KS-ledamöter.

När det gäller skillnaden mellan att befinna sig i regeringsställning och opposition återfinns stödet för Mays lag framförallt bland partierna till vänster. Inom Miljöpartiet (0,4 enheter), Vänsterpartiet (0,2 enheter) och Socialdemokraterna (0,2 enheter) befinner sig kommunpolitiker i regeringsställning något närmare mittpunkten jämfört med kommunpolitiker i opposition. Minimalt stöd för Mays lag finns här även inom Centerpartiet och Folkpartiet där ledamöter i regeringsställning befinner sig 0,1 enheter närmare mitten jämfört med ledamöter i opposition. Mönstret inom Moderaterna (0,1 enheter) och framför allt inom Kristdemokraterna (0,4 enheter) går däremot tvärt emot Mays lag. Moderata och framförallt kristdemokratiska kommunfullmäktige¬ledamöter i regeringsställning befinner sig med andra ord till höger om kommunfull¬mäktige-ledamöter i opposition inom respektive parti, vilket framgår av figur 1.

Figur 1: Kommunfullmäktigeledamöter i regering och opposition placerar sig på vänster-högerdimensionen.

Resultaten från analyserna av de ideologiska inompartiskillnaderna bland Sveriges kommunfullmäktigeledamöter kan, som sagt, med lite god vilja tolkas som ett visst stöd för Mays lag. Men resultaten stämmer minst lika väl, eller till och med ännu mer väl, överens med vad som skulle kunna kallas ”lagen” om att makt och ansvar drar åt höger: När det gäller skillnaden mellan KS-ledamöter och övriga ledamöter befinner sig KS-ledamöterna i fem fall av nio till höger om icke KS-ledamöter, i tre fall på samma position som icke KS-ledamöter och i ett fall (Folkpartiets 0,1 enheter) till vänster om icke KS-ledamöter.

När det gäller skillnaden mellan ledamöter i regeringsställning och ledamöter i opposition befinner sig ledamöter i regeringsställning i sex fall av åtta (Sverigedemokraterna saknar ledamöter i regeringsställning) till höger om ledamöter i opposition (undantagen är Centerpartiet och Folkpartiet, båda 0,1 enheter). Mönstret där makt och ansvar drar åt höger skulle med normativa vänsterglasögon kunna uttydas som att makt leder till etablissemangs¬anpassning medan det med normativa högerglasögon skulle kunna tolkas som att politiskt ansvar tvingar fram en anpassning till verkligheten.

Fråga till läsarna

Vad tror ni det beror på att makt drar kommunpolitiker åt höger? Kommentera och diskutera gärna.

Referenser

May, John (1973): "Opinion Structure of Political Parties: The Special Law of Curvilinear Disparity" Political Studies 21(2): 135-151.

Kommunpolitiker till vänster och höger

Politikers positioner längs den ideologiska vänster-högerdimensionen är utan tvekan den enskilt viktigaste förklaringen till vad de tycker i olika samhällsfrågor. Vi vet ungefär hur politiker från olika partier brukar placera sig längs vänster-högerdimensionen. Men vilka skillnader finns mellan riksdagsledamöter och ledamöter i kommun- och landstingsfullmäktige?

Ideologisk vänster-högerposition har vi i undersökningen mätt på traditionellt sätt genom att be kommun­politikerna att placera sig på en vänster-högerskala med värden från 0 till 10 där 0 står för ”klart till vänster”, 5 för ”varken vänster eller höger” och 10 för ”klart till höger”. I motsvarande undersökningar med riksdagsledamöter och medborgare har vi vant oss vid en genomsnitts­position kring mittpunkten 5: I 2006 års riksdagsundersökning var den genomsnittliga vänster-högerpositionen 5,2, det vill säga strax till höger om mitten (Brothén & Holmberg 2010) och i 2006 års väljarundersökning var medelvärdet också 5,2 (Oscarsson & Holmberg 2008).

Det är därför med viss förvåning som vi konstaterar att både kommun­politiker (4,8) och landstingspolitiker (4,8) i genomsnitt placerar sig något till vänster om mittpunkten. Kommunpolitikernas relativa vänsterposition skulle eventuellt kunna bero på en allmän vänsterförskjutning mellan undersökningsåren 2006 och 2008. Men den förklaringen tror vi mindre på eftersom det inte finns någon sådan signifikant förskjutning bland medborgare mellan 2006 och 2008 mätt med SOM-institutets femgradig skala från 1 ”klart till vänster” till 5 ”klart till höger” (medelvärdet i SOM-undersökningarna är 3,0 2006, 3,0 2007 och 3,0 2008).

Förklaringen till kommun- och landstingspolitikernas relativa vänsterposition tror vi istället har att göra med att de till skillnad från riksdagsledamöter och slumpmässiga medborgarurval helt enkelt inte är, och inte heller är tänkta att vara, riksrepresentativa. Kommunpolitiker är visserligen representativa för sin respektive kommun samtidigt som större kommuner har något fler fullmäktigemandat än mindre (101 mandat i Stockholms kommun mot 31 mandat i de minsta kommunerna). Men variationen i befolkningsstorlek mellan olika kommuner är betydligt större än variationen i antal fullmäktigemandat, vilket innebär att det finns fler politiker per invånare i befolkningsmässigt mindre kommuner.

Kommun- och landstings­politikernas relativa vänster­position handlar med andra ord om att de, med riksrepresentativa glasögon sett, i stor utsträckning kommer från befolkningsmässigt mindre kommuner och landsting där partier till vänster av tradition har ett starkt röststöd. 

Den mer spännande frågan om kommunpolitikernas vänster-högerposition är därför om mönstret med kommun- och landstingspolitiker relativt sett till vänster om riksdagspolitiker kvarstår eller försvinner när vi genomför analysen inom respektive politiskt parti. 

En ytterligare möjlighet i det sammanhanget skulle kunna vara att kommun- och landstings­politiker befinner sig till vänster om sina riksdagsledamöter inom partier till vänster medan kommun- och landstingspolitiker befinner sig till höger om sina riksdagsledamöter inom partier till höger. Ett sådant mönster kan sägas stämma överens med det som brukar kallas för John Mays lag för ideologiska inompartiskillnader. Mays lag förutsäger att ett partis mellanskikt i form av medlemmar och aktivister (här kommun- och landstingspolitiker) är mer radikala än partiets toppskikt och ledning (här riksdagsledamöter) och även mer radikala än partiets sympatisörer och väljare (se t ex May 1973).

Det är sedan tidigare väl belagt att riksdagsledamöter till vänster befinner sig till vänster om sina väljare medan riksdagsledamöter till höger befinner sig till höger om sina väljare (se t ex Esaiasson & Holmberg 1996; Brothén & Holmberg 2010). I vilken utsträckning Mays lag även kan sägas gälla för förhållandet mellan riksdagspolitikers och kommunpolitikers ideologiska vänster-höger­positioner redovisas i figur 1.


Figur 1. Ledamöterna i riksdag, landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige placerar sig själva på vänster-högerskalan (medelvärde 0-10, 0 klart till vänster, 5 varken vänster eller höger, 10 klart till höger).

Kommentar: Enkätfrågan löd: ”Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle du placera dig själv på en sådan vänster-högerskala?”

Den del av Mays lag som säger att partiets toppskikt (riksdagspolitiker) skall vara mindre radikalt än partiets mellanskikt (kommun- och landstingspolitiker) får stöd inom samtliga sju riksdagspartier även om skillnaderna för Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet är begränsade. Det genomsnittliga avståndet på vänster-höger­skalan mellan riksdags- och kommunfullmäktigeledamöter är störst för i tur och ordning Vänsterpartiet (1,1 skalenheter), Socialdemokraterna (0,9), Moderaterna (0,7) och Miljöpartiet (0,4). Inom Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet placerar sig kommunpolitikerna klart till vänster om riksdagsledamöterna medan de moderata kommun­politikerna placerar sig klart till höger om sina riksdagsledamöter.

I nästa inlägg kommer vi att pröva om Mays lag även gäller inom gruppen kommunfullmäktigeledamöter, det vill säga om kommunfullmäktigeledamöter i kommunstyrelsen och i den styrande majoriteten tenderar att dra in mot mitten på vänster-högerskalan, eller om dessa ledamöter i maktposition snarare tenderar att ta ut de ideologiska svängarna.

Fråga till läsarna

Vår fråga till er är om ni känner igen er i den här beskrivningen. Vad tror ni de här skillnaderna beror på? Kommentera och diskutera gärna med hjälp av kommentarsfunktionen nedan.

Referenser
Brothén, Martin & Sören Holmberg (red) (2010, kommande): Folkets Representanter.

Esaiasson, Peter & Sören Holmberg (1996): Representation from above. Members of parliament and representative democracy in Sweden. Aldershot: Dartmouth.
May, John (1973): Opinion Structure of Political Parties: The Special Law of Curvilinear Disparity. Political Studies 21: 135-51.

Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2008): Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Stockholm: Norstedts Juridik.