Fullmäktigeledamöters uppdrag i nämnder och bolag

De allra flesta kommunfullmäktigeledamöter har vid sidan av sitt uppdrag i fullmäktige också förtroendeuppdrag i styrelser och nämnder. Det är i dessa organ som den exekutiva makten i kommunerna utövas. I detta inlägg skall vi undersöka vilka politiker som har vilka typer av uppdrag. Våra resultat visar bland annat att kvinnor är underrepresenterade i tekniska nämnder och i bolagsstyrelser.

I tidigare inlägg har vi sett närmare på ledamöternas könstillhörighet, ursprung, inkomst och religion. I detta inlägg skall vi analysera hur egenskaper av detta slag har samband med vilka typer av politikområden som ledamöterna ansvarar för.
Bland ledamöterna i kommunfullmäktige har 66 procent ett uppdrag i en kommunal nämnd (uppdrag i kommunstyrelser oräknat) och 25 procent av ledamöterna har uppdrag i kommunala bolagsstyrelser.

Bland fullmäktigeledamöter med nämnduppdrag finner vi inte några tydliga skillnader i ålder mellan ersättare, ordinarie ledamöter och ledamöter med presidieuppdrag. Motsvarande skillnader i utbildningsnivå är också mycket små. Bland ledamöter och ersättare är könsfördelningen jämn (48-49 procent kvinnor), medan andelen kvinnor är betydligt färre bland vice nämndordförande (40 procent) och i synnerhet bland nämndordförande (36 procent).

Motsvarande mönster finner vi för låginkomsttagare och invandrare, som också blir allt färre ju högre upp i nämndhierarkin vi går. Mönstren från nämnduppdragen återfinns även i bolagsstyrelserna, men här är de ännu mer accentuerade. Andelen kvinnor bland fullmäktigeledamöter utan bolagsuppdrag är 45 procent, bland de ordinarie ledamöterna i bolagsstyrelserna utgör kvinnorna 33 procent och bland vice ordförande och ordförande 25 respektive 20 procent. Endast 1,1 procent av bolagsordförandena är uppvuxna utomlands, vilket kan jämföras med 5,0 bland ledamöter utan bolagsuppdrag.

Den fråga vi nu ställer oss är om det finns några sociala skillnader mellan kommun-fullmäktigeledamöter som har uppdrag i nämnder med olika verksamhetsansvar. Svar på detta får vi i tabell 14 där vi också inkluderar ledamöter som har uppdrag i kommunala bolagsstyrelser samt ledamöter utan uppdrag i vare sig styrelsen, nämnder eller bolag.



Medelåldern för ledamöter med olika typer av uppdrag skiftar inte så mycket, men det är intressant att notera att den högsta medelåldern återfinns i nämnder med ansvar för äldreomsorg och den lägsta i nämnder ansvariga för barnomsorg. (Låg medelålder betyder i detta sammanhang 50 år!)

Könsfördelningen skiftar däremot påfallande mycket mellan olika uppdragstyper. Flest män hittar vi i nämnder ansvariga för tekniska frågor och i miljö- och hälsoskyddsnämnder (67 procent) medan den högsta andelen kvinnor finns i nämnder ansvariga för barnomsorg, äldreomsorg och socialtjänst – i samtliga dessa nämndtyper är kvinnor i majoritet. Den största könsskillnaden återfinns dock bland fullmäktigeledamöter med uppdrag i de kommunala bolagen där hela 68 procent är män. Inkomstmässigt är det också i de kommunala bolagsstyrelserna som andelen höginkomsttagare är störst, följt av nämnder med ansvar för näringslivsfrågor och kommunstyrelserna. Lägst inkomst har ledamöter i de kvinnodominerade omsorgsnämnderna.

Ledamöter i tekniska nämnder, näringslivsnämnder samt tekniska nämnder är de som har den lägsta utbildningsnivån (40-43 procent högutbildade) medan övriga nämnder och styrelser ligger på en klart högre nivå (47-53 procent).

Fullmäktigeledamöter som är uppvuxna i utlandet återfinns i relativt sett högre utsträckning i kommundelsnämnder och i socialnämnder. Nämnder för näringslivsfrågor och kommunala bolagsstyrelser har den lägsta andelen invandrare.

Frågor till läsarna
Varför tror ni könsfördelningen i nämnderna varierar så kraftigt – från 33 procent kvinnor och 67 procent män i tekniska nämnder och miljönämnder till 52-53 procent kvinnor och 47-48 procent män i nämnder ansvariga vår omsorgsverksamhet?
Varför tror ni att andelen kvinnor, låginkomsttagare och invandrare är särskilt låg i just kommunala bolagsstyrelser?

Fullmäktigeledamöternas inkomst

De folkvalda i kommun- och landstingsfullmäktige har generellt en bättre ekonomisk situation än vad medborgarna har. I detta inlägg skall visa i vilken utsträckning detta beror på om politikerna i genomsnitt är äldre och har en annan familjesituation än medborgarna.

Inkomst kan mätas på flera sätt och i vår enkät har vi valt att använda fullmäktige-ledamöternas hushållsinkomst. Med detta mått kan en relativt sett lågavlönad ledamot klassas som höginkomsttagare om vederbörande sammanlever med en person med en hög lön. Måttet kan med andra ord sägas vara ett uttryck för socioekonomisk ställning.

En viktig aspekt när vi vill förklara lönespridning mellan hushåll är hur hushållet är sammansatt. Består det av en eller flera personer och ingår barn i hushållet? Dessutom spelar det stor roll för inkomsten vilken ålderskategori man befinner sig i. Personer under 30 år har ofta inte etablerat sig på arbetsmarknaden och har därmed inte hunnit uppnå höga inkomstlägen. En inte obetydlig andel av denna grupp är studenter. Bland personer över 65 år är pensionen den klart viktigast inkomsten och den är naturligtvis klart lägre än för yngre grupper.

Genom att jämföra medelvärden för olika grupper folkvalda uppdelat efter ålder och familjesituation kan vi gräva djupare i frågan om så kallad inkomstrepresentativitet. Är det så att den bristande inkomstrepresentativiteten mellan medborgare och valda kan förklaras av att de folkvalda i kommuner och landsting har uppnått en viss ålder och därför har en annan familjesituation än vad befolkningen som helhet har? Tabell 13 ger svar.



Det genomsnittliga svenska hushållet år 2007 hade enligt SCB en inkomst på 325 000 kr. I kommunfullmäktige var motsvarande siffra 526 000 kr och i landstingsfullmäktige 604 097 kr. Det betyder att den genomsnittlige fullmäktigeledamoten i kommunerna har 62 procent högre hushållsinkomst än den genomsnittliga medborgaren, medan den genomsnittliga landstingsledamoten har 86 procent högre inkomst.

Familjesituation och ålder förklarar en mindre del av den bristande inkomstrepresentativiteten mellan väljare och valda. Men som Tabell 13 tydligt visar är den genomsnittliga hushållsinkomsten klart högre bland politiker än bland medborgarna i samtliga ålders- och familjetypsgrupper.

Fråga till läsarna
Familjesituation och ålder förklarar endast en mindre del varför höginkomsttagare är överrepresenterade i politiken. Vad tror ni det beror på att de folkvalda har så mycket högre hushållsinkomst än vad medborgare har?

Fullmäktigeledamöterna och religionen

Omkring 40 procent av de folkvalda i riksdag, landsting och kommun deltar i religiösa aktiviteter åtminstone några gånger om året. De allra flesta är medlemmar i Svenska kyrkan medan endast ett litet fåtal bekänner sig till andra religioner än kristendomen. En knapp fjärdedel av ledamöterna menar att de inte tillhör någon kyrka, samfund eller religion.

Att ställa direkta frågor om individers religiösa trosuppfattningar kan uppfattas som känsligt. När man studerar individers religiositet är det därför vanligt att frågor istället ställs om hur ofta man ägnar sig åt vissa religiösa aktiviteter. I både Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen och i Riksdagsundersökningarna har följande fråga ställts: ”Hur ofta går du på gudstjänst eller annat religiöst möte eller ägnar dig åt någon religiös aktivitet?”. Den religiösa aktiviteten bland våra folkvalda på samtliga politiska nivåer redovisas i tabell 12.



Den religiösa aktiviteten skiljer sig inte nämnvärt åt mellan de tre politiska nivåerna. Omkring 38-42 procent av ledamöterna i riksdag, landsting och kommun ägnar sig åt religiösa aktiviteter några gånger om året eller mer. Andelen som aldrig deltar i sådana aktiviteter är 23 procent bland kommunpolitikerna, 25 procent bland landstings¬politikerna och 31 procent bland riksdagspolitikerna.

Skillnaderna mellan partierna är desto större. I synnerhet vänsterpartisterna märker ut sig genom att hela 58 procent av ledamöterna i kommunerna aldrig deltar i religiösa aktiviteter. Miljöpartiet och Socialdemokraterna följer som nummer två och tre när det gäller låg religiös aktivitet, och därefter följer Folkpartiet, Moderaterna och Centerpartiet. Kristdemokraternas företrädare skiljer sig från de övriga genom att i långt mycket högre grad än andra partiers ledamöter delta i religiösa aktiviteter. Bland kristdemokratiska kommunpolitiker är det endast 3 procent som aldrig ägnar sig åt religiösa aktiviteter medan hela 76 procent deltar i sådana aktiviteter minst en gång i månaden.

En fråga i enkäten till kommun- och landstingspolitikerna gällde vilken trostillhörighet, om någon, de har. Hur kommunfullmäktigeledamöterna svarade på den frågan redovisas i figur 15.

Figur 15: Kommunfullmäktigeledamöternas tillhörighet till kyrka, annat religiöst samfund eller religion (procent).


Sjuttio procent av kommunfullmäktigeledamöterna och 68 procent av landstingsfullmäktigeledamöterna säger sig vara medlemmar i Svenska kyrkan, vilket är något lägre än i befolkningen (73 procent år 2008).
Sex procent av ledamöterna har angett att de tillhör en frikyrka och ytterligare en dryg procent att de är medlemmar av den katolska kyrkan eller en ortodox kyrka.

Det betyder att sammanlagt 76 procent av landstingspolitikerna och 77 procent av kommunpolitikerna tillhör en kristen kyrka. En dryg procent av ledamöterna anger att de tillhör en annan religion, kyrka eller samfund. Både i landstingen och i kommunerna har 22-23 procent svarat att de inte tillhör någon kyrka eller religion.
När vi jämför resultaten för ledamöter i olika partier i tabell 13 nedan finner vi samma mönster när det gäller andelen som inte tillhör någon religion som när det gäller religiös aktivitet i tabell 12.



I Vänsterpartiet står 57 procent av kommunpolitikerna utanför samtliga kyrkor medan hela 96 procent av Kristdemokraternas ledamöter är medlemmar i en kyrka eller motsvarande.

Den högsta anslutningen till Svenska kyrkan har Centerpartiet, där nio av tio politiker är medlemmar i den tidigare statskyrkan. I Kristdemokraterna är det endast 33 procent som är medlemmar i Svenska kyrkan, vilket är en lägre andel än i till och med Vänsterpartiet. Förklaringen är att kristdemokrater i mycket hög grad är anslutna till frikyrkorna, i första hand Pingstkyrkan och närstående samfund. Av de kommunpolitiker som är frikyrkliga är hela 62 procent kristdemokrater.

Det fåtal muslimer som finns representerade i svenska kommunfullmäktigeförsamlingar är nästan samtliga företrädare för något av de rödgröna partierna.
Ledamöternas ålder är en av de viktigaste förklaringsfaktorerna både för grad av religiös aktivitet och om man är medlem av någon kyrka eller religion. Bland ledamöter under 30 år deltar 49 procent aldrig i någon religiös aktivitet och 32 procent säger sig inte vara medlem av någon kyrka eller religion. I gruppen ledamöter som är 65 år eller äldre är det endast 19 procent som aldrig deltar i religiösa aktiviteter och 17 procent som inte är medlem av någon kyrka eller religion.

Även kommunernas geografiska placering har ett samband med politikernas religionsutövning. Den högsta andelen ledamöter som inte deltar i religiösa aktiviteter finner vi i Stockholms län (34 procent) och den lägsta andelen i Jönköpings län (17 procent). Den kommun som har den lägsta andelen ledamöter som inte deltar i religiösa aktiviteter är Borgholm (8,0 procent), följt av ett antal kommuner i Jönköpings omedelbara närhet: Vaggeryd (8,7), Sävsjö (8,7) och Habo (9,5). De kommuner där högst andel ledamöter inte deltar i några religiösa aktiviteter är Sundbyberg (60 procent), Tyresö (56) , Eskilstunda (50) och Stockholm (49).

Frågor till läsarna:
Spelar de förtroendevaldas religiösa hemvist någon roll för politiken i kommuner och landsting?

Tycker ni att politikers trosuppfattningar och religiösa tillhörighet är en privatsak eller något som väljarna kan ha ett legitimt intresse av att känna till?

Fullmäktigeledamöternas utbildning

Kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter har överlag högre utbildning än övriga medborgare i samma åldersgrupper. Miljöpartiets företrädare är högst utbildade, medan Sverigedemokraternas företrädare är lägst utbildade. Tekniska utbildningsinriktningar är vanligast bland kommunpolitiker medan utbildningar inriktade mot hälso- och sjukvård är de vanligaste bland landstingspolitiker.

Kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter har överlag högre utbildning än övriga medborgare i samma åldersgrupper. Tekniska utbildningsinriktningar är vanligast bland kommunpolitiker medan utbildningar inriktade mot hälso- och sjukvård är de vanligaste bland landstingspolitiker.

Utbildningsnivån i befolkningen har ökat kraftigt under de senaste decennierna. År 1985 hade 14 procent av svenskarna i åldersgruppen 16-74 år eftergymnasial utbildning, år 1991 hade den siffran stigit till 18 procent och 2006 hade hela 31 procent av svenskarna i denna åldersgrupp en sådan högre utbildning. Under samma period har utbildningsnivån bland folkvalda på samtliga tre politiska nivåer legat klart över befolkningsgenomsnittet. Men även om andelen med högre utbildning bland politikerna ökar så ökar den inte lika snabbt som i befolkningen. Det betyder att representativiteten med avseende på utbildning förbättrats något under de två senaste decennierna.

Från SCB:s statistik vet vi att bland de folkvalda politikerna i Sverige har riksdagsledamöterna den högsta utbildningsnivån med över 60 procent högutbildade under de senaste 20 åren. Under valperioden 2006-2010 har 67 procent av riksdagsledamöterna eftergymnasial utbildning. Landstingsledamöterna kommer därefter och skillnaden gentemot riksdagen har krympt över tid. År 2006 var andelen högutbildade landstingsledamöter 62 procent. I kommunerna har utbildningsnivån under hela perioden legat betydligt lägre och 2006 hade 48 procent av kommunfullmäktigeledamöterna eftergymnasial utbildning.

När frågan om utbildningsrepresentativitet diskuteras är det möjligt att argumentera för att hög utbildning medför kvalifikationer som underlättar arbetet som politiker. Att representativiteten blir lidande förklaras, och kanske också legitimeras, av att personer med hög utbildning aktivt rekryteras till politiska förtroendeuppdrag. Men för att detta argument skall hålla streck borde rimligen utbildningsnivån på högre och mer avancerade politiska positioner vara högre än på lägre positioner. Så är emellertid inte fallet. Resultat från vår enkät visar tydligt att utbildningsnivå inte har något som helst samband med vilken typ av uppdrag och positioner som kommunpolitikerna har.

Desto större skillnader i utbildningsnivå hittar vi dock mellan företrädare för olika partier, vilket redovisas i figur 14.

Figur 14. Procentandel kommunfullmäktigeledamöter med eftergymnasial utbildning, efter partitillhörighet.


De två partier som har de avgjort högst utbildade företrädarna i kommunerna är Miljöpartiet (75 procent med eftergymnasial utbildning) och Folkpartiet (72 procent). Därefter följer Moderaterna (64 procent), Vänsterpartiet (61 procent) och Kristdemokraterna (59 procent). Centerpartiet (44 procent) och Socialdemokraterna (35 procent) har en lägre utbildningsnivå än de övriga etablerade partierna men det parti som har överlägset lägst andel ledamöter med eftergymnasial utbildning är Sverigedemokraterna (23 procent).

I enkäten frågade vi också ledamöterna om vilken inriktning deras utbildning har. I frågan specificerades inte att det måste röra sig om högre utbildning och även de flesta med gymnasial utbildning eller motsvarande svarade på denna fråga. I Tabell 11 redovisas hur stor andel av de folkvalda i kommuner och landsting som har olika typer av inriktningar på sin utbildning. Bland kommunpolitikerna redovisas även motsvarande resultat för ledamöterna från de olika partierna.



När det gäller utbildningsinriktning skiljer sig ledamöterna på den kommunala och regionala nivån inte nämnvärt åt, med ett par undantag: Den klart vanligaste utbildnings-inriktningen bland landstingspolitikerna är hälso-/och sjukvård (23 procent), medan endast 10 procent har motsvarande utbildning på den kommunala nivån. I kommunerna är de vanligaste utbildningarna teknik/byggteknik/industri/transport (18 procent) och ekonomi/handel/administration (17 procent). Särskilt den första av dessa inriktningar är ovanligare på landstingsnivån (12 procent).

Det parti som har avgjort flest ledamöter med tekniska utbildningar är Sverigedemokraterna (41 procent). Därefter följer Övriga partier (21 procent) och Socialdemokraterna (20 procent). Den administrativa inriktningen är vanligast bland ledamöter från Moderaterna (26 procent) och Folkpartiet (21 procent). Bland ledamöter från Centerpartiet är den vanligaste utbildningsinriktningen jordbruk/skogsbruk/miljövård (19 procent), medan vänsterpartisternas vanligaste utbildningsinriktning är pedagogik (20 procent).

Frågor till läsarna:
De högutbildade är kraftigt överrepresenterade i Sveriges valda församlingar. En ståndpunkt är här att hög utbildning borde vara en merit vid rekryteringen av förtroendevalda och att de högutbildade gärna fick vara ännu fler i politiken. En alternativ ståndpunkt är att om högutbildade kandidater gynnas i rekryteringsprocesser så exkluderas samtidigt andra sociala grupper från politiken, till exempel arbetare. Hur ser ni på det? Är överrepresentationen av högutbildade i politiken en tillgång eller ett demokratiskt problem?

Fullmäktigeledamöternas könstillhörighet

Fördelningen mellan kvinnor och män i Sveriges valda församlingar har blivit allt mer jämställd under de senaste decennierna. Under valperioden 2006-2010 är ungefär fyra av tio kommunfullmäktigeledamöter kvinnor. Men på högre poster i den kommunala hierarkin är jämställdheten sämre. Är kanske barn- och familjeförhållanden en bidragande orsak till att situationen ser ut som den gör?

Hur stor är andelen kvinnliga ledamöter på de tre politiska nivåerna och inom de olika partierna? Svaren redovisas i tabell 9.



Under valperioden 2006-2010 är andelen kvinnor omkring 47-48 procent i riksdag och i landstingsfullmäktige, och 42 procent i kommun¬fullmäktige. På samtliga nivåer är det Vänsterpartiet som har den högsta andelen kvinnliga ledamöter. I riksdagen har Vänsterpartiet 64 procent kvinnor och i kommunerna 49 procent. I landstingen delar Vänsterpartiet topplaceringen med Socialdemokraterna, där båda partierna har 51 procent kvinnor.

Den lägsta andelen kvinnor bland de etablerade partierna på någon av de tre politiska nivåerna hittar vi bland moderata ledamöter i kommunerna, där endast 36 procent är kvinnor. I gruppen övriga partier (där Sverigedemokraterna ingår som största enskilda parti) är andelen kvinnor dock lägre i både landstingen och i kommunerna (36 respektive 29 procent). I både riksdag och landsting har alla de rödgröna partierna 50 procent kvinnor eller mer, och i riksdagen har även Folkpartiet en exakt jämn könsfördelning. I landstingen är det däremot Folkpartiet och Centerpartiet som har lägst andel kvinnor bland de etablerade partierna (båda 44 procent). I riksdagen är det Kristdemokraterna som intar den bottenplatsen (38 procent).

När vi går vidare till vilka politiska uppdrag ledamöterna har vid sidan av fullmäktige finner vi ett samband som visar att ju högre upp i den politiska hierarkin vi kommer desto färre blir kvinnorna. Detta är särskilt tydligt i kommunerna, medan landstingen tycks vara mer jämställda även i detta avseende. Resultaten redovisas i tabell 10.



Den högsta andelen kvinnor hittar vi bland kommunpolitiker som vid sidan av fullmäktigeuppdraget endast har uppdrag som ersättare i nämnd (52 procent) och därefter följer politiker som har ordinarie nämnduppdrag (50 procent). Bland ordinarie ledamöter i kommunstyrelser är 38 procent kvinnor och samma andel gäller för nämndordförande. Bland fullmäktiges ordförande är det 31 procent och bland kommunstyrelseordförande 27 procent som är kvinnor. Även i landstingen är det i gruppen nämndersättare vi hittar högst andel kvinnor (59 procent), medan männen är i majoritet bland ledamöter med presidieuppdrag i nämnder och i fullmäktige. Bland ordförande i landstingsstyrelserna är 35 procent kvinnor och bland ordförande i landstingsfullmäktige är 25 procent kvinnor.

Att vara fritidspolitiker i en kommun är ett tidskrävande åtagande som för de flesta innebär påfrestningar på familjelivet. Kanske skillnaderna i mäns och kvinnors möjlighet att ta på sig politiska uppdrag i kommunerna beror på vilka familjeförhållanden de har?

I enkäten ställdes frågor om civilstånd (ensamstående eller gift/sambo) och om det finns barn i hushållet. Bland de kvinnliga ledamöterna i kommunfullmäktige har 36 procent hemmavarande barn medan motsvarande andel bland männen är 34 procent. Vad gäller civilstånd är andelen ensamstående klart högre bland manliga än bland kvinnliga ledamöter (23 procent mot 15).

Mot bakgrund av dessa resultat kan man fråga sig om kvinnliga och manliga kommunfullmäktigeledamöters familjesituation bidrar till att förklara kvinnors svårigheter att göra politisk karriär i kommunpolitiken. Våra analyser visar att vare sig civilstånd eller barn har någon betydelse för kvinnors karriär i den kommunala politiska hierarkin. Vi hittar dock en liten men statistiskt säkerställd effekt som tyder på att män gynnas i karriären om de är sammanboende. En möjlig tolkning av den effekten är att män som har en partner har lättare att åstadkomma en arbetsfördelning i hemmet som gynnar möjligheterna att ägna sig åt tidskrävande politiska uppdrag.

Fråga till läsarna:
Våra analyser visar att familjeförhållanden endast har en marginell betydelse för möjligheten att göra politisk karriär i kommunpolitiken. Men likväl är det svårare för kvinnor än för män att nå de mer inflytelserika positionerna. Om detta inte beror på familjeförhållanden, vad beror det då på?

Fullmäktigeledamöters ursprung

Var har Sveriges kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter sitt ursprung? I detta inlägg skall vi titta närmare på dessa frågor och vi konstaterar bland annat att en majoritet av Sveriges kommunpolitiker är invandrare. Åtminstone från en annan kommun än där de bor och verkar idag.

I ett antal tidigare inlägg har vi fokuserat på kommunfullmäktigeledamöternas åsikter om politik och demokrati. Med detta inlägg introduceras ett nytt tema, som handlar om ledamöternas personliga bakgrund och sociala tillhörighet. Och vi börjar med en av de mest centrala kategorierna – ledamöternas ursprung.

Varje mandatperiod sammanställer SCB i samarbete med SKL rapporter över de folkvaldas sociala tillhörighet, till exempel deras etniska härkomst (den senaste rapporten finns här). Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen kan här bidra med fördjupade och mer detaljerade kunskaper om de folkvaldas bakgrund.

När vi analyserar ledamöters ursprung tänker vi i första hand på den etniska bakgrunden. Men det är också relevant att notera att man kan migrera inom ett land. Bland de folkvalda är det en majoritet, närmare bestämt 55 procent av kommunpolitikerna och 56 procent av landstingspolitikerna, som är inflyttade till den kommun där de nu bor.

Variationen mellan kommunerna är dock stor. Den kommun i vår enkät som har flest infödda fullmäktigeledamöter är Överkalix, där 89 procent är födda i kommunen. Tvåa på den listan ligger Ånge med 82 procent och därefter följer Pajala, Örnsköldsvik och Norsjö med 75-77 procent infödda. I den andra ändan av listan finner vi Österåker där endast 3 procent av de svarande uppger att de är födda i kommunen. I Salem, Höör och Håbo är det också under 10 procent av ledamöterna som angett att de är födda i kommun¬en. Österåker och Salem är två av de kommuner som haft kraftigast befolkningsökning under de senaste decennierna. Från att ha varit utpräglade landsbygdskommuner är de idag förorter i Stockholms storstadsregion.

Men den mest uppmärksammade frågan om varifrån våra politiker kommer är givet¬vis den om utländsk härkomst. Våra frågor i enkäten om etnisk bakgrund handlade inte om var man var född utan var ledamöterna och deras föräldrar ”huvudsakligen [har] vuxit upp”. Det betyder att personer som är födda i utlandet men adopterats av svenska föräldrar och vuxit upp i Sverige klassificeras som etniska svenskar. Våra siffror över andelen invandrare bland ledamöterna är därför något lägre än de som återfinns i SCB:s registerdata eftersom dessa utgår från födelseland och inte uppväxtland.

Den stora fördelen med uppgifterna från vår enkät är att vi kan bilda oss en uppfattning om inte bara hur många politiker som är uppvuxna utomlands utan också hur många som har utländska föräldrar. Dessa resultat presenteras i Tabell 8.



Det visar sig att 95 procent av både kommun- och landstingsfullmäktigeledamöterna är uppvuxna i Sverige. Bland dem i kommunfullmäktige som är uppvuxna i Sverige har 5,0 procent en förälder och 1,4 procent två föräldrar som är uppvuxna i utlandet. I landstinget är andelarna några tiondels procentenheter lägre. Det finns en liten grupp, närmare bestämt 12 personer, som svarat att de är uppvuxna i utlandet men har två svenska föräldrar. Dessa inkluderas här i gruppen uppvuxna i Sverige, det vill säga etniska svenskar. Enligt gängse terminologi används termen utländsk bakgrund för personer som är födda i utlandet och som är födda i Sverige men där båda föräldrarna är födda i utlandet. I vår studie har 6 procent av kommunfullmäktigeledamöterna och 5,8 procent av landstingsfullmäktigeledamöterna utländsk bakgrund.

Nästa fråga är om andelen ledamöter med utländska rötter skiljer sig åt mellan partierna? Figur 13 nedan redovisar vilket ursprung kommunfullmäktigeledamöter har efter vilket parti de tillhör.

Figur 13. Andel kommunfullmäktigeledamöter inom de olika partierna som är uppvuxna i utlandet, eller vars föräldrar är uppvuxna i utlandet.


Kommentar: Figurens staplar visar hur många procent av Sveriges kommunfullmäktigeledamöter från olika partier som är uppvuxna i utlandet eller har en eller två föräldrar som är uppvuxna i utlandet. Staplarna är rangordnade från vänster till höger efter hur hög total procentandel de olika partierna har.

Skillnaderna mellan ledamöterna i kommun- och landstingsfullmäktige är mycket små. Desto större skillnader hittar vi mellan partierna. Av partierna är det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som inte bara har den högsta andelen ledamöter som har vuxit upp i utlandet (9,6 respektive 9,2 procent) utan också hög andel ledamöter som är uppvuxna i Sverige med en eller två föräldrar uppvuxna i utlandet. Sammantaget har ungefär var femte kommunpolitiker i dessa båda partier vuxit upp i utlandet eller har minst en förälder från utlandet. På tredje plats bland partierna kommer gruppen övriga partier, där 12 procent av ledamöterna är uppvuxna i utlandet eller har minst en utländsk förälder. Bland ledamöterna från Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Sverigedemokraterna är motsvarande andel 9-11 procent. Klart lägst andel ledamöter med minst en förälder från utlandet har Centerpartiet (5 procent).

Sverigedemokraterna skiljer sig alltså inte så mycket från övriga partier när man räknar den sammanlagda andelen ledamöter med utländska rötter, men det beror på partiets relativt sett hög andel företrädare med en förälder född i utlandet. Om man räknar andelen ledamöter som själva är uppvuxna i utlandet så ligger Sverigedemokraterna klart lägst med 0,9 procent. Vid en närmare analys visar det sig att Sverigedemokrater med utländska föräldrar främst har sina rötter i något av de övriga nordiska länderna. Ingen Sverigedemokratisk kommunpolitiker har två föräldrar som kommer från länder utanför Europa.

Frågor till läsarna
Tror ni att det har någon betydelse för politiken i en kommun om många politiker är inflyttade jämfört med om nästan alla är uppvuxna i kommunen?

Och vad tror ni det beror på att andelen ledamöter med utländsk bakgrund skiljer sig så klart åt mellan partierna?

Kommunfullmäktigeledamöternas demokratisyn påverkas av uppfattat eget inflytande

Spelar kommunfullmäktigeledamöternas inflytande någon roll för deras demokratisyn? Är demokratisynen djupt rotad, eller kan den förändras i takt med att man hamnar i nya situationer och får nya uppdrag i politiken? Våra resultat visar att kommunfullmäktigeledamöter som upplever att de har mycket inflytande är mindre positiva till deltagardemokrati än ledamöter med mindre uppfattat inflytande.

Ett av huvudtemana i Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen 2008-2009 är frågan om representativ demokrati kontra deltagardemokrati. I den representativa demokratin utövar medborgarna framförallt inflytande på valdagen genom att välja politiker, medan de i deltagardemokratin förväntas vara aktiva även mellan valen genom att kontakta politiker, genomföra namninsamlingar och demonstrera, för att ge några exempel.

Vilken demokratiprincip som kommunpolitikerna ansluter sig till kan bero på många olika saker, men en av dem kan tänkas vara det egna inflytandet. Har politiker som själva uppfattar att de har mycket inflytande en annan demokratisyn än politiker med mindre uppfattar inflytande? I undersökningen fick de svarande ta ställning till om de föredrog representativ demokrati eller deltagardemokrati. I figur 12 visas balansmåttet för deltagardemokrati kontra representativ demokrati för politiker med olika värden av uppskattat eget inflytande. Ett högt positivt balansmåttsvärde indikerar att politikerna i högre grad föredrar deltagardemokrati.

Figur 12. Samband mellan kommunfullmäktigeledamöternas upplevda egna inflytande och inställning till deltagardemokrati.


Figuren visar att det finns ett tydligt samband mellan hur mycket inflytande politikerna uppfattar att de har och inställningen till deltagardemokrati. De politiker som har mest inflytande är de som i genomsnitt är mest negativa till deltagardemokrati (balansmått -66). Politiker som uppfattar att de har lite inflytande, värdena 0 och 1 på skalan, är de som är mest positiva till deltagardemokrati (-1 respektive +3). En möjlig, men något cynisk, tolkning är att de politiker som faktiskt har inflytande är nöjda med att medborgarna enbart påverkar vid valen och låter politikerna jobba ifred mellan valen. Politiker utan eget inflytande har mindre emot att medborgarna tar större plats i politiken.

Fråga till läsarna
Varför tror ni att mer inflytelserika ledamöter är mer negativa till deltagardemokrati? Instämmer ni i vår tolkning att inflytelserika ledamöter gärna vill ”jobba ifred”?